Äldreomsorgen är en fråga som ligger mig varmt om hjärtat.
Dels för att det handlar om röster som ofta viftas bort, dels för att det är en grupp som många gånger själva saknar möjlighet att föra sin egen talan.
Min mormor har för bara ett par veckor sedan flyttat in på ett demensboende i en kommun här i Bohuslän. Processen dit har varit allt annat än lätt. Möten med sjukvården, möten med demenssjuksköterskor, möten med kommunala handläggare. Förklara. Förklara igen. Framtidsfullmakter. Motivera. Advocera för min mormors behov.
Ni som redan gjort denna resa vet vad jag menar.
Ni som ännu går fredade kommer få smaka på kakan så småningom.
Men när dagen väl kommer, och där plötsligt finns en äldreboendeplats, är det med både lättnad och oro som man som anhörig lämnar över omvårdnaden av någon man håller riktigt kär.
Processen har för mig synliggjort en svensk institutionalisering där både du som anhörig och den äldre vallas in i ledet av ett evigt snurrande kommunalt kugghjul.
En in, en ut.
För de flesta fungerar omsorgen bra. Men det finns också fall där människor far riktigt illa.
I mitt arbete möter jag både oro och förtvivlan i dessa frågor. Strömstads Tidning har fått in flera tips om olika missförhållanden relaterade till våra omsorgsförvaltningar i norra Bohuslän. Vissa handlar om personals arbetsförhållanden, andra om enskilda brukare. Flera tips har varit helt kryptiska och omöjliga för oss att följa upp när avsändaren inte har lämnat några kontaktuppgifter.
Ofta blir anhöriga helt avgörande för att vi ska kunna belysa ett problem. Att kunna ta del av handlingar och komma runt maskningar och sekretess.
Men ibland klarar även våra allra sköraste att blåsa i visselpipan.
Nyligen skrev jag en artikel om Helga Andersson, 96 år, som skulle på toaletten en tidig morgon i sitt hem. Hon trillade och kom inte upp. Trots att hon larmade på nattpatrullen i Tanum var det ingen som kom. Larmet lämnades istället över först vid schemaskifte.
I Strömstad vittnar Aija-Lisa Bergström, 96 år, om en lägenhet i ett nybyggt kommunalt äldreboende som saknar rullstolsanpassning och vardagsstimulans som hon upplever tvingar henne in i ett liv av passivitet.
Att dela med sig av sina personliga berättelser och utsatta situationer är aldrig lätt. Att göra det offentligt i en tidning är ännu svårare. Så när våra äldre, eller personal för den delen, blottar sin utsatthet och kastar ljus på brister i våra välfärdssystem ska det applåderas.
Det är vittnesmål inifrån som hjälper oss alla framåt i samhället och det är ett tillfälle och en möjlighet för våra verksamheter att granska sig själva och bli bättre.
För ibland snurrar det eviga arbetskugghjulet bara på, tillsynes helt på autopilot, där individen man är till för att hjälpa – helt verkar ha glömts bort.
