Replik till Marielle Alvdal (Fi).
LÄS MER:Ska majoriteten välja sin egen opposition?
Marielle Alvdal fortsätter förfasa sig över att SD, kommunens nästa största parti, fått inflytande i form av en presidiepost i kommunfullmäktige. Denna gång blickar hon – inte utan panik¬– framåt mot kommande val med det uppenbara syftet att hota majoriteten och tillförsäkra den egna alliansen makt.
Alvdal oroar sig för tillsättandet av oppositionsråd samt platserna som andre vice ordförande i nämnderna. Här vänder hon sig direkt till majoriteten, hötter med näven och förklarar att om de röstar på SD:s kandidater då ”kan vi sluta oss till att majoriteten valt att utesluta den verkliga oppositionen – i samförstånd med SD”. Med andra ord, om ni inte lyder och ger oss, d.v.s. 10-gruppen, dessa poster, då kommer vi att högröstat anklaga er för att gå bakom ryggen på väljarna, mygel och annat odemokratiskt fulspel. Det är också en oförskämd, indirekt beskyllning att medlemmar i majoriteten röstar på någon av feghet eller bekvämlighet, inte för att de anser att den personen är lämplig och kommer att göra ett bra jobb.
Kommunpolitik är inte rikspolitik. På kommunnivå bildas som alla vet koalitioner som vore omöjliga på riksplanet, för att nå majoritet i fullmäktige och få en fungerande styrform. Hon talar käckt om att ge en känga åt etablissemanget, men glömmer nämna att Fi ingick i majoriteten förra mandatperioden. Gav de månne sig själva kängor eller blir majoriteten bara ”etablissemang” när Fi inte längre ingår i den?
Motioner är däremot det verktyg som oppositionen har för att föra fram sin politik
Alvdal pekar stolt på mängden motioner Fi lade fram under den gångna mandatperioden och hävdar att SD:s väljare borde vara besvikna över oss ”stolsvärmare” och ”medlöpare” för att vi inte motionerat lika flitigt. Vi kan konstatera två saker.
För det första satt som nämnts Fi i majoriteten förra perioden och det är anmärkningsvärt att ett styrande parti lägger motioner. De bör klara att få igenom sin politik just i kraft av sin majoritet. Motioner är däremot det verktyg som oppositionen har för att föra fram sin politik.
För det andra förtiger hon att i början av förra mandatperioden, ingick alla partier, även Fi, en överenskommelse om att begränsa motionerandet. Motioner är nämligen inte gratis. De måste beredas i förvaltningen och nämnder till en avsevärd kostnad per motion – av skattebetalarnas pengar. När sedan covidpandemin kom, blev förvaltningen givetvis hårt ansträngd och vi menade att det var extra viktigt att vara sparsam med resurserna, såväl vad gäller ekonomi som personal.
Att väjarna uppskattar det mer handfasta, konkreta arbetet vi gjort, bevisas ju av SD:s framgångar i valet
Dessutom är motioner inte det enda sättet att komma med idéer och påverka. Genom att lägga fram våra egna budgetförslag, av vilka flera också har gått igenom, har vi fått genomslag för vår politik.
Hon undrar också om de som röstat på oss ”vet hur sällan SD går upp i talarstolen”. Att politiskt arbete är något annat, och mer krävande, än att titt som tätt gå upp i talarstolen och låta orden flöda, behöver knappast sägas. Att väjarna uppskattar det mer handfasta, konkreta arbetet vi gjort, bevisas ju av SD:s framgångar i valet.
Slutligen kan vi bara konstatera att det är varken Alvdal eller hennes auktoriteter Nobelstiftelsen och Jan Guillou, som avgör vad som är bra politik för kommunen. Det gör Strömstads väljare.
Vi hoppas dock fortfarande att Alvdal kan lägga ifrån sig megafonen och ta del i det vardagliga politiska arbetet med oss. Kommunen står inför många och svåra utmaningar som vi behöver samarbeta för att lösa. För allas – kvinnors såväl som mäns, vitas såväl som icke-vitas – skull hoppas vi att Alvdal kan sluta polarisera och göra symbolpolitiska utspel. Stridigheter gynnar ingen, minst av allt kommunens invånare.
Karin Lindeqvist
Eugenia Eriksson
Gunnel Nordberg Carlsson
Niclas Andersson
Fredrik Eriksson
Mattias Gustafsson
Morgan Gustafsson
John Johansson
Stefan Johansson
Sven Nilsson
Roger Samuelsson
Sverigedemokraterna Strömstad
