Arvid Brandström: De säger att jag skriver för ”tomsäcken”

”Du menar tomsäcken?” Under min tid i norra Bohuslän är det inte sällan som företrädesvis äldre män rättat mig när jag berättat att jag jobbar på Strömstads Tidning. Glädjande är att kritiken är barnsligt lätt att slå ifrån sig.

ANNONS
LocationStrömstad|

Första gången jag hörde uttrycket häpnade jag. Inte minst eftersom mannen visste att jag jobbade som journalist på tidningen. Och det kom helt ogenerat, som att det var en självklarhet. Med ett putslustigt flin inväntade han min reaktion. Menade han verkligen på allvar att mina värv är helt ihåliga? Jag bad honom konkretisera sig men möttes då av ett obegripligt bluddrande om att tidningen förlorat sin själ. Vid ett annat tillfälle var jag i Grebbestad för att rapportera om Ostronets dag. När jag hade intervjuat en av besökarna kunde han inte låta bli att rikta en fråga till mig:

”Tomsäcken, den är väl bara för de närmast sörjande?”

ANNONS

Som den mycket lättkränkta men också konflikträdda man jag är, bemötte jag hans sägning med ett fåraktigt leende och knöt handen i fickan. Det var samma år som Strömstads Tidning nominerats till Guldspaden av Föreningen grävande journalister. Ingen annan av Stampens breda arsenal av lokaltidningar har någonsin varit representerade i det sammanhanget. Men det hade den mollusksörplande mannen såklart ingen aning om.

Hans utgångspunkt verkar ha varit, precis som många andras, att det inte händer någonting i småsamhällen som Strömstad – därför kan det heller inte stå något av värde i lokaltidningen. Sitter man på torget en söndag är det säkert enkelt att slås av tanken att det inte händer någonting i Strömstad. Men om man vänder på några stenar omkring sig, för att använda ett modeuttryck, är det lätt att överraskas.

Höstens turbulens i Stadshuset är ett av flera exempel som visat sig vara intressanta långt utanför kommunens gränser. Den är något som både Sveriges Radio och norsk press har rapporterat om. Och intressanta livsöden verkar aldrig ta slut – som går att sätta i en betydligt större kontext än Strömstad. Även i norra Bohuslän ligger människor sömnlösa på grund av vad som händer i Ukraina, Iran och Afghanistan.

ANNONS

Men trots starka och personliga berättelser, granskningar och avslöjanden, verkar många vara av uppfattningen att vi främst skriver om bortsprungna katter och vandaliserade brevlådor. Den inställningen är gubevars mycket enkel att värja sig emot. När dessa personer liknat tidningen vid en tomsäck eller sina kalsonger, där ingenting står, har vi den senaste tiden alltid kunnat nämna färska exempel på publiceringar som slagit ner kraftfullt i vårt lokalsamhälle.

När jag skriver det här har jag bara två dagar kvar att jobba på tidningen. Därför vill jag inte begränsa summeringen av mina över tre år på redaktionen till gubbsura kommentarer. Ett mycket mer glädjande ämne har varit kontakten med läsare, intervjupersoner och uppgiftslämnare. Som reporter tackar jag särskilt min lyckliga stjärna för de orädda invånare som vågat berätta om oegentligheter och missförhållanden som försiggått i vårt bevakningsområde. Utan ert mod och rättspatos hade tidningen löpt betydligt större risk att behöva framstå som urholkad. Det är tack vare er som jag haft på fötterna när personer det senaste velat förminska tidningen till en tomsäck. För det tar min tacksamhet aldrig slut.

LÄS MER: Arvid Brandström: Bilstaden Strömstad kan locka till massinflyttning

LÄS MER: Arvid Brandström: Strömstads näringslivsarbete verkar inte tåla dagens ljus

ANNONS
ANNONS