Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Victoria Sörensen Lund: Är vi konstiga som reagerar på att elever kallar varandra horungar?

Det är inte lätt att vara tonåring. Det är inte heller alltid så lätt att vara 20-nånting, med pressen hängandes över en att "nu borde man väl flytta, börja plugga eller åtminstone veta vad man vill göra resten av livet"?

Det är inte heller så lätt att vara 30-nånting med känslan ”nu borde man väl vara vuxen på riktigt? Är jag bara en person som låtsas vara vuxen, jag kan ju ingenting om saker som att amortera, byta olja på bilen eller något annat som bara riktigt vuxna kan”. Så kanske någon kan känna, men inte jag förstås …

Skillnaden mellan de olika perioderna i livet är valmöjligheterna. Känner du som 20- eller 30-nånting att du har påbörjat fel utbildning, har hamnat i fel förhållande, fel jobb eller i fel stad kan du, även om det kan vara svårt, alltid ändra dig. Flytta, göra slut, hoppa av utbildningen eller byta jobb. Men som tonåring måste du gå i skolan. I Strömstad finns inte heller någon annan högstadieskola att byta till. Även om varje veckodag börjar med oro och magont så måste man gå till skolan.

Kallar de verkligen varandra för horungar i skolan dagligen?

De tankarna väcks nu när jag och min kollega Arvid Brandström i en serie artiklar skriver om Strömstiernaskolan, och har pratat med elever på skolan, alla i tonåren. Jag minns själv hur det var att vara tonåring på högstadiet, eller gör jag det? Det känns som oceaner av tid sedan, samtidigt som det var som igår som jag själv vandrade i de där korridorerna.

När vi på redaktionen på ett morgonmöte diskuterade det språkbruk som rapporterats från skolan kände man sig plötsligt som man vore 300 år gammal. Kallar de verkligen varandra för horungar i skolan dagligen?

Vi på redaktionen är ungefär i samma ålder, med några års skillnad. Ingen av oss kan minnas att man hörde sådana ord så ofta som man får bilden av sker nu efter vi pratat med eleverna. Eller har man bara glömt bort? Tycker ungdomarna att vi vuxna reagerar för starkt på det som de beskriver som vardag? Är det konstigt att vi vuxna inte tycker att man ska behöva vänja sig vid att bli kallad hora i skolan? Det är ju ingen biggie längre, som eleverna uttrycker det. Språkbruket har blivit så normaliserat berättar eleverna, och de knappt reagerar längre på att höra grova svordomar och nedsättande termer.

Tanken på att mina kollegor skulle uttrycka sig så till mig hade jag i alla fall verkligen tyckt varit en biggie.

Att lyfta elevernas röst känns oerhört viktigt, det är trots allt de som har skolan som sin arbetsplats. Där ska de vara varje dag, och det är de vuxna som ska se till så den perioden blir så bra som möjligt.

Merparten av eleverna vill ju ha en bra och trygg skola

I dagens tidning fortsätter artikelserien om Strömstiernaskolan, och vi lyfter elevernas perspektiv. De allra flesta elever kallar inte varandra sådana hårda ord, det ska verkligen, verkligen betonas, och eleverna i elevrådet säger i en intervju att de vill att skolan ska vara en trygg plats där ingen elev ska må dåligt.

Merparten av eleverna vill ju ha en bra och trygg skola, och i kommande artiklar beskriver vi det som sker på skolan för att få till en förändring från den ökade oron som tidigare rapporterats.

Om det hade varit så stökigt och bråkigt på min arbetsplats så jag hade behövt skriva artiklar på mina lediga kvällar, eller om jag blivit kallad nedsättande saker dagligen av mina kollegor hade det varit ett enormt arbetsmiljöproblem. Att få känna sig trygg i skolan känns som ett grundläggande krav, och ett rätt lågt sådant också.

LÄS MER: Lärarnas larm: "Kan eskalera hur långt som helst"

LÄS MER: Nu startar vi en artikelserie om Strömstiernaskolan

LÄS MER: Detta fick våldet att öka på Strömstierna – enligt lärare