Känslorna efter silverbeskedet var starka hos Marit Wiksell. 25-åringen, som representerar Bollnäsklubben Rehns BK, var rörd när Strömstads Tidning var på plats vid idrottsanläggningen. Marginalen till guldmedaljören, norrmannen Lars Jakob Waaler, var minsta möjliga. Wiksell tid blev 16 sekunder sämre än Waalers, vilket även kan räknas som endast ett fel, där varje fel motsvarar30 sekunder.
– Känslorna är blandade så här direkt efteråt. I början kändes det jättebra, men sedan kändes som att jag sumpade det helt vid fjärde stationen. Sedan var jag tvungen att ladda om och bestämma mig för att köra ändå. När jag gick i mål och fick hör att jag låg tvåa så var det jätteskönt.
Du var inte många sekunder från guldet...
– Nej, och det är det som känns lite surt. Det var väldigt nära guldet som jag drömt om hur länge som helst, men jag är väldigt nöjd ändå.
Ett silver på hemmaplan måste ändå slå högt i karriären?
– Ja, verkligen och det känns hur bra som helst. Det satte lite extra press på mig själv när det är på hemmaplan. Jag ville verkligen prestera och det kändes jätteskönt att göra det.
Totalt deltog 36 orienterare i finalen och det blev en nordisk trio på prispallen, där finskan Pinja Mäkinen knep bronset.
Hur ser du på konkurrensen ifinalen?
– De bästa i världen är med, och det är väldigt tajt mellan oss. Normalt sett är vi tio stycken som är med där framme. Man måste verkligen prestera på topp. Men nu pirrar det överallt och det känns jätteskönt att vi börjar VM med att ta medalj. Det är en stor lättnad och vi har fler chanser i veckan, säger en glad och medaljrusig Marit Wiksell.
På tionde och elfte plats slutade svenskarna Martin Fredholm och Erik Stålnacke.
– Jag hade kanske kunnat ta medalj, men då hade några andra behövt haft en sämre dag. Tiondeplats känns ändå ganska normalt för min del, säger Fredholm som noterades för tre fel.
