Dopningsjägarna närmar sig förövarna. Risken för att resultatlistorna från friidrotts-VM i London måste skrivas om när de sparade dopningsproverna analyseras igen – vilket har varit fallen efter exempelvis OS i Peking 2008 och just i London 2012 – är liten.
Det säger Åke Andrén-Sandberg, ordförande för Riksidrottsförbundets dopningskommission.
Den absoluta majoriteten av idrottarna som tävlar på Olympiastadion med start på fredagen har testats kontinuerligt inför mästerskapet och analysmetoderna blir allt förfinade.
- Vi ligger väl till. Det är svårt att dopa sig utan att åka fast. Allt som vanligen når idrotten avslöjas brutalt och effektivt, säger Andrén-Sandberg.
Dyrt att dölja
Enligt den 69-årige läkaren har enskilda utövare oerhört svårt att lura antidopningsorganisationerna. Det är helt enkelt för dyrt att dopa sig utan att bli upptäckt.
Däremot är det problematiskt att komma åt statsunderstödd dopning, som i Ryssland under senare år. Där har resurserna funnits för att dupera systemet.
- Man måste punga upp med många, många miljoner. Man manipulerar och byter ut dopningsprover. Man måste ha doktorer som vet hur man ska dosera och få fram rätt preparat. Det krävs stora organisationer både för att förse idrottarna med rätt substanser och för att dölja dem.
"En del skumrask"
I efterdyningarna till de senaste årens korruptions- och dopningsskandaler har friidrotten sjösatt en fristående antidopningsorganisation, AIU, för att återupprätta trovärdigheten för sporten – ett närmast oundvikligt initiativ enligt Andrén-Sandberg.
- Det är nästan omöjligt att svära på att de som sitter i IAAF (Internationella friidrottsförbundet) är helt utan skuld. Det har varit en hel del skumrask. Det är alldeles för många som har åkt fast för korruption för att man ska känna sig trygg om att det är helt utrotat. Därför vill man ha något som är utanför organisationen, en annan ordning, säger han.
I Sverige diskuteras det med liknande argument om dopningskommissionen borde frikopplas från RF.
- Teoretiskt bör den ligga utanför, helt klart. Men som det är nu har vi en begränsad mängd pengar. Om den ska ligga utanför kostar det några miljoner och de pengarna vill man gärna ha för att bekämpa dopningen i stället. Och hur fristående kan den vara? Dem som man kan engagera för antidopningsverksamheten är på något sätt lierade med idrotten. Det låter bra med en fristående organisation men det är svårt att se hur det ska genomföras i praktiken.
Etiskt dilemma
Vid sidan av frågan hur antidopningsarbetet bäst ska organiseras ser Andrén-Sandberg en särskilt stor utmaning framöver – den etiska diskussionen.
- Det blir svårare och svårare att avgöra vad som är dopning och vad som inte är det. Det finns preparat som är prestationshöjande men som får människor att må bättre. Varför ska inte idrottsmän kunna använda något som alla andra tar? Utmaningen är att få allmänheten att tycka att antidopningsarbete är bra. Om dagen kommer när folk tycker att det här är löjligt rasar allt, säger Åke Andrén-Sandberg.
Brittiska friidrottsförbundet och friidrottens fristående antidopningsorganisation AIU rapporterar om ett gediget antidopningsarbete inför och under VM i London:
De senaste sju månaderna har det tagits över 2000 blod- och nära 3000 urinprover utom tävlan på VM-aktuella friidrottare.
Över 600 blodprover har samlats in till friidrottarnas biologiska pass.
Under tävlingarna i London kommer det att tas över 600 urinprover.
