Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

1/16

Mellan fall och slussar möts historia och framtid

Den storslagna naturen i älvrummet och välbevarade industrihistoriska minnen lockar årligen tusentals besökare till Trollhättan. Följ med på en tur genom stadens unika fall- och slussområde där historia möter framtid.

Vi står på 70 meters höjd och under oss breder ett landskap ut sig, som kan ta andan även ur den mest hårdnackade utsiktsknarkaren. Från Trollhättans högsta utsiktspunkt, Kopparklinten, stupar berget nästan rakt ner i vattnet. Genom den djupa dalgången löper Göta älvs naturliga fallfåra. Här, söder om Strömkarlsbron, har älven en fallhöjd på 32 meter och naturskådespelet som utspelat sig vid fallen har fascinerat besökare ända sedan 1800-talet.

– När turisterna ser det här området i dag tror de ibland att de har hamnat i Norrland, säger Christer Götesson.

Han har arbetat i fallområdet i 40 år och är i dag besöksansvarig på Energihuset Insikten som arrangerar guidade turer av kraftstationen Olidan, belägen precis nedanför fallen. Från Kopparklinten kan man ta sig hit via vindlande trappor längs med berget, eller den bekvämare asfalterade bilvägen och vidare över Oscarsbron.

Älven förbinder Vänern med Västerhavet och var på 1700- och 1800-talen omgärdad av kvarnar och sågverk. När industrier, till exempel verkstadsföretaget Nohab, började etablera sig i området i mitten av 1800-talet väcktes idén om att tillvarata kraften ur de mäktiga fallen. Med inspiration från Niagarafallen påbörjades bygget av kraftverket Olidan 1907, ett arbete som förde 1500 man till Trollhättan.

– 1910 stod fyra maskiner klara och den första elen producerades då till Göteborg och Skara. Men vid den tidpunkten hade industrin vuxit så pass att man fick bygga till ett antal aggregat. Fullt utbyggd var Olidan 1921 med 13 maskiner, säger Christer Götesson.

Olidan blev statens första kraftstation och i samband med bygget grundades även den Kungliga Vattenfallsstyrelsen, i dag Vattenfall.

Den nationalromantiska klenoden, 130 meter lång och byggd i röd granit är i dag, hundra år senare, fortfarande i bruk och numera byggnadsminne. Inne i maskinhallen faller ljuset in genom de stora fönstren och det dånar från maskinerna. Turbinerna i åtta av de totalt 13 aggregaten producerades av Nohab och har under de senaste åren renoverats grundligt men varsamt.

– Nohab-gubbarna var otroliga materialkännare. Maskinerna som tillverkades för hundra år sedan snurrar och går fortfarande. Troligtvis kommer de kunna användas för elproduktion i 30-40 år till. Det är fantastiskt och måste ju vara ett bra betyg, säger Christer Götesson.

Idag leds älvvattnet om genom kraftverket men under juli–augusti öppnas dammluckorna varje dag under cirka tio minuter, för att visa hur Trollhättefallen såg ut förr i tiden. Från Oscarsbron en bit uppströms kan man bäst se hur 300 000 liter vatten per sekund forsar fram genom den annars torrlagda fåran. 

Ett stenkast bort från Olidan längs älvstranden står en något mer blygsam byggnad. Det är en kraftstation modell mindre, som kom till lite som en nödlösning i väntan på att bygget av Olidan skulle bli färdigt.

– Man hade slutit ett avtal om att kunna leverera elkraft till Skarabygden år 1908 men insåg att Olidan inte skulle hinna bli klar till dess. Därför byggdes den lilla kraftstationen intill, säger Christer Götesson.

Vi lämnar det dova dånandet från kraftverket bakom oss och följer den östra strandkanten. Här mellan Oscarsbron och Hängbron är det bra lax- och öringsfiske för den som har fiskekort. I drygt en kilometer vandrar vi längs Kärlekens stig med tallar, björk och ek på vår vänstra sida och älven som nu strömmar stilla på vår högra. Området är ett naturreservat och här finns också spår av fornlämningar och människans försök att bemästra älven. En utsprängd håla i berget längs med stigen är en del av det allra första försöket till slussbygge i Trollhättan – Polhems slussled från 1740-talet.

– Tankarna om en vattenled fanns redan på 1500-talet och i Lilla Edet stod en sluss klar redan på 1600-talet. Vattenvägen var den enda effektiva transportvägen men på grund av fallen tog det stopp i Trollhättan. Här var man tvungen att lasta om allt gods och köra på land, berättar Henrik Olsson, historiker.

Polhems slussled blev i princip färdigbyggd men en olycka förstörde dammarna och slussen kom aldrig i drift. Men skam den som ger sig. Där Kärlekens stig tar slut skingrar sig skogen och plötsligt står vi mitt i en lummig oas. I gräset vid Gamle Dal har Trollhättebor sträckt ut sig intill vad som betraktats som världens åttonde underverk – 1800-års slussled, det andra lyckade försöket. Bygget av de totalt åtta slussarna i två etapper tog sex år och blev samtidigt en start på samhällsbygget av Trollhättan.

– Trafikleden blev en stor arbetsplats. Båttrafiken, som främst bestod av enkla träfartyg, var omfattande och här kunde det bli rejäl köbildning, säger Henrik Olsson.

Vi följer den äldsta slussleden och snart bär det av brant uppför. Och trångt. Berget hänger över våra huvuden och mellan bergväggen och slussens kant är det bara någon meter i bredd. En aning svindlande. Tur det finns staket.

– När jag går här känner jag mig aldrig hundra procent säker på att berget verkligen sitter fast, mumlar vår fotograf.

På andra sidan slussen klänger rhododendronbuskar längs med bergväggen. 
Vi når de övre slussarna. Här möts i dag inte mindre än tre olika slussleder. I takt med att Göta Kanal blev färdig ställdes nya krav också på Trollhättekanal gällande storleken på fartyg som skulle kunna passera. 1844 stod därför en ny slussled klar och ytterligare en 1916. Den sista används för båt- och godstrafik även i dag, medan de två äldre numer är välbevarade minnen att imponeras över. 

Sinnena i all ära, men kroppen ska också ha sitt. Efter promenad i kuperad terräng kurrar det rejält i magtrakten. Från slusscaféets nationalromantiska veranda kan man serveras räksmörgåsar – med betoning på räkor – medan man spanar efter inkommande lastfartyg eller bort mot de gamla tjänstemannabostäderna och Kanalmuseet.

Det är just den här blandningen av historia och framtid som gör Trollhättans slussområde så speciellt, enligt Henrik Olsson.

– Det här är Trollhättebornas finrum och området är tämligen unikt. Det är dels ett rekreationsområde, med speciell natur, kulturarv och industrihistoriska minnen. Men det är samtidigt en produktionsplats, med en kommersiell kanal och storskalig trafik som har stor betydelse för staden i dag och i framtiden.