Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer
Gunilla Håkansson chefredaktör för Strömstads tidning och Bohusläningen. Bild: Edvin Bergström

Vi skvallrade inte – därför fick mobbningen fortsätta

Gunilla Håkansson: Ingen vuxen reagerade på pojkarnas bisarra uppträdande

Högstadietiden på Söderportsskolan i Kalmar var sannerligen en bisarr tid. Vi talar ju om tystnadskultur bland politiker som vägrar att prata med medier, men i vår klass fanns en annan sorts tystnadskultur. Vi kallade det ”att inte skvallra”. Det fanns många omdömesgilla personer i klassen, som ändå inte berättade vad som hände så fort läraren vände ryggen till. Det är obegripligt. En flicka i klassen, som hade utsetts till hackkyckling av tre av pojkarna, fick motta en skur av biblar (!) så fort läraren lämnade rummet. Hon brukade lösa det genom att fly ut ur rummet. Berättade vi för läraren vad som pågick? Nej, för det hade varit att skvallra, den största synden av dem alla. Vi kunde krama om flickan och försöka trösta, eller försöka gå emellan, men regelrätt misshandel var alltså inte skäl nog att bryta vår ”hederskodex”. Min mammas ord om att man visst fick "skvallra" om saker som vuxna kunde ställa till rätta hade ingen tyngd, kamrattrycket var mycket större.

Detta var bara en av en lång rad bisarra händelser. Redan på mellanstadiet roade sig till exempel samma lilla gäng med att samla in fläsksvålar från matsalen när det serverades bruna bönor och fläsk. De knölade ner dem i fickorna och framemot eftermiddagen fiskade de upp dessa och kastade på sina kamrater. Jag vet, helt vansinnigt! Ingen skvallrade, ingen lärare reagerade, vare sig på alla biblar eller sladdriga svålar som samlades golvet. Två av de tre bråkstakarna kom aldrig in i samhället på riktigt som vuxna. De var etniska svenskar, och åtminstone den ena hade en familj som tillhörde elitskiktet. Båda skolorna ansågs vara de lugnaste i Kalmar. Hade pojkarnas öde kunnat bli annorlunda om vi klasskamrater vågat slå larm? Kanske.

I detta fall hade antagligen kvarsittning inte hjälpt, den disciplineringsåtgärd som i vissa fall införts på Unnerödsskolan. De hade behövt en annan typ av stöd, vuxna som engagerat sig i pojkarna och fått deras föräldrar lika engagerade i det som hände. Å andra sidan hade kanske inte de ansvariga på Unnerödsskolan heller valt just denna åtgärd för att lösa problemen.

De hade nog inte blundat i alla fall, som våra lärare gjorde. För även om vi inte skvallrade måste de rimligen ha märkt något. De flesta vuxna torde ställa sig undrande till hektovis med svålar och/eller kringkastade biblar i ett klassrum, eller hur?