Blixtsnabbt kommer bilderna: ”Det var ju inte länge sedan jag såg honom. Han skulle sätta sig på soffan på Torget, när jag passerade på gatan. Såg han att jag vinkade?”
Blixtsnabbt kommer associationerna: Revyer. Slagkraftiga texter. Strömstads revymakare som skrev texter åt de stora som Kar de Mumma och Hagge Geigert. Glitter. Vit kostym. Och så – kanske störst av allt – ett vänligt leende.
Jag låter minnena breda ut sig och tänker att Kjell Kraghe hade en uppmärksam blick, en blick som SÅG. När man talade med honom infann sig en känsla av närvaro, av att han var intresserad av, koncentrerad på, det man sade, den man var. Den blicken är en gudagåva, för den som har den – och för den som möter den. En liten stund senare ser jag också i flödet av kommentarer liknande erfarenheter från dem som jobbat med honom.
Jag tänker mig att den blicken och det intresset också är alldeles nödvändiga för att det ska skapas bra revytexter, sådana som är bitska utan att bli kränkande eller taffliga.
Det är ju där den speciella svårigheten med satirkonsten – en av de mest krävande och svåraste formerna av textskapande – ligger. Den ska bita till, överraska och förmå lyssnaren att tänka ett steg längre, se verkligheten i en ny vinkel. Men den ska inte bita av ren och skär elakhet, inte av lust att såra utan av drift att få någon – gärna många – att tänka till. Karl Gerhards Den ökända hästen från Troja om nazism och medlöperi är ett klassiskt exempel. När jag en stund senare talar med Kjells Kraghes efterträdare som revypappa, Ulf Karle, berättar han själv om den första Kraghetext han framförde på scenen, Låt oss bilda ett fördomsparti, som redan 1985 tog tag i fördomar som rasism och homofobi.
I grund och botten hoppas satiren på att göra världen bättre genom att få människor att se dess absurditeter i en skrattspegel. Då kan den avslöja sådant som maktmissbruk, hyckleri och fördomar. Kanske få en och fler att ta avstånd från det inhumana.
Är det så illa som Ulf Karle säger i sitt samtal om Kjell Kraghe här intill – att den humorkonsten är på utdöende? Jag hoppas han har fel. Världen behöver den. Lika mycket nu som när Kjell Kraghe chockerade Folkets Hus-föreningen i Krokstrand i 50-talets början med att göra tuffare texter än de tänkt sig. Lika mycket nu som när han tog steget från att vara lokal revymakare till nationell underhållare.
Scenen behöver sina humorister. Publiken behöver skrattet för att öppna sinnet tillräckligt för att våga se sina egna och andras förutfattade meningar i vitögat.
Just nu behöver vi minnas Kjell Kraghe och hur han gjorde Strömstad till en riktig revystad. Det ska den väl förbli? Skrattet, tanken, omskakningen och den vänliga blicken. Alltihop behövs fortfarande, även om Kjell Kraghe inte längre syns vid sofforna på Torget. Jag kommer att tänka på honom när jag passerar dem.
