Gång på gång har "etablissemangets" farhågor kommit på skam under 2017. Geert Wilders och hans islamkritiska Frihetsparti blev inte störst i det nederländska valet och har ingen inverkan på regeringsbildningen. Likaledes EU- och invandringsfientliga Marine Le Pen blev inte president i Frankrike och hennes Nationella fronten fick bara futtiga 8 av 577 mandat i parlamentet.
I Storbritannien föll brexitdrivande UKIndependence Party – länge under ledning av EU-parlamentsledamoten Nigel Farage – ihop som ett korthus när landet gick till förtida nyval och i Italiens lokalval häromveckan blev det platt fall även för anti-det-mesta-komikern Beppe Grillo och hans Femstjärnerörelse.
I rätt riktning?
I stället har optimismen vaknat hos EU-vännerna, inte minst i Bryssel.
- Aldrig förr har jag haft en sådan känsla av att saker går i rätt riktning. Trots alla dystra farhågor håller Europa återigen på att bli en stabil referenspunkt för hela världen, sade EU:s permanente rådsordförande Donald Tusk när EU:s stats- och regeringschefer höll toppmöte i förra veckan.
Inte minst sätter EU-anhängarna sitt hopp till Frankrikes nye president Emmanuel Macron vars La république en marche (LREM) vuxit blixtsnabbt trots att han inte har försökt skylla allt elände på någon annan.
Skrapar man på lite på ytan syns det dock tydligt hur tunn grund EU-optimismen egentligen står på. Åsiktsskillnaderna är fortsatt enorma mellan medlemsländer och politiska partier när det gäller exempelvis migration, handelspolitik och villkoren på arbetsmarknaden.
Inte minst det sistnämnda framstår som en ödesfråga. Billig arbetskraft från nyare EU-länder i öst har helt förändrat arbetsmarknaden i väst, där allt fler arbetslösa kräver skyddsåtgärder från sina politiker och fackförbund. Vilket i sin tur östländernas politiker inte är särskilt intresserade av.
- Den sociala modellen i många västländer skapades efter andra världskriget och utvecklades i ett läge av så gott som ständig tillväxt. Så är det inte längre. Att tro att vi kan säkra vår framtid utan att bli mer flexibla är en illusion, fastslår till exempel Estlands EU-ambassadör Kaja Tael, vars land från och med fredag tar över som ordförandeland i EU under det kommande halvåret.
Försiktiga steg
En av de största utmaningarna i EU är att många är missnöjda och vill se förändringar, men av helt olika anledningar och på olika sätt. Att hitta lösningar som passar för alla 28 länder – snart 27 – är inte enkelt och blir ofta utdömt som urvattnat.
Å andra sidan tyder valresultaten i år ändå på att européerna föredrar att förändringarna sker försiktigt, snarare än drastiskt à la Donald Trump.
Åtminstone än så länge.
Så här har det gått hittills i årets tunga europeiska val:
* 15 mars, parlamentsval i Nederländerna: premiärminister Mark Rutte och hans liberala VVD blir största parti. EU-fientlige Geert Wilders och hans PVV rasar rejält sista månaden och står tills vidare helt utanför regeringsförhandlingarna.
* 7 maj, presidentval i Frankrike: oberoende förre ekonomiministern Emmanuel Macron chockar alla med segrar i både första och andra omgången, och skaffar sig sedan även egen majoritet – med råge – i parlamentsvalet i juni.
* 8 juni, parlamentsval i Storbritannien: konservativa premiärministern Theresa May tappar sin majoritet, men kan ändå bilda ny regering med stöd från nordirländska unionister.
Återstår att rösta om:
* 24 september, förbundsdagsval i Tyskland: förbundskansler Angela Merkel och hennes CDU är på väg mot klar seger. Frågan handlar mest om vem Merkel ska bilda koalition med efter valet: nuvarande partnern Socialdemokraterna, liberala FDP eller rentav De gröna?