Firandet av årets längsta dag, även kallat sommarsolståndet, sträcker sig långt tillbaka. Redan på de gamla kelternas tid, omkring 1 000 före Kristus återfinns idag tydliga spår som för tankarna till soldyrkan.
– Genom fornlämningarna Stonehenge och Newgrange kan vi se att man redan på stenåldern hade kunskap om de olika årstiderna och hur ljuset förändrades, eftersom man då byggde sina gravar och monument utifrån det, säger Hans Lundemark, museipedagog vid Vitlycke Museum.
Newgrange, som är Irlands mest berömda förhistoriska fornlämning, omfattar bland annat en drygt tjugo meter lång gång som leder in i en korsformad kammare.
– Vid sommarsolståndet varje år lyser solen in genom gluggen och ända fram till graven, vilket är medvetet uttänkt.
Traditionen att löva en midsommarstång gjorde sitt intåg i Sverige på 1500-talet, då med tydliga tyska influenser.
– Men även den traditionen går tillbaka till kelterna. Vi vet idag att det var vanligt att de högg ner träd som de kapade grenarna på. Endast längst upp i toppen sparades en liten bladkrona, vilket har blivit föregångaren till vår majstång.
Ordet majstång kommer därför förmodligen från ordet "maja" som betyder just löva; att klä något med löv och blommor.
– Det kallades att man majade sina hem då man hängde upp lövruskor, förklarar Hans Lundemark.
Firandet av både midsommar och sommarsolståndet går hand i hand, och tydliga kopplingar till kärlek och fruktbarhet återfinns.
– Soldyrkan var vanlig under den nordiska bronsåldern, och många av våra hällristningar visar danser och riter förknippade med ett solfirande. En stor ristning vid Gerum i Tanum visar också en lång pinne, som tydligt för tankarna till vår majstång. Vi vet naturligtvis inte hur man firande, men det finns berättelser om fruktbarhetsfester.
Ursprunget till midsommar anses förkristet, då kyrkan på 300-talet knöt an tidpunkten för midsommarfirandet till den 24 juni, Johannes döparens dag.
