Omsorgsförvaltningen har fått rapporter om kränkningar av de boende från ett par personer som på olika sätt arbetat på boendet. I ett fall kommer utredaren fram till att personalen inte gjort något fel i sitt bemötande av de gamla. När det gäller de andra incidenterna ligger de upp till ett par år bakåt i tiden och utredaren konstaterar att det inte längre går att avgöra exakt vad som skett och om något skett, hur det i så fall påverkat de boende. Det saknas dokumentation i journaler och det finns ingen skriftlig anmälan gjord om det inträffade inom förvaltningen, trots att det i kommunen finns rutiner för detta.
Dokumentation saknas.
Orsaken kan vara en annan uppdagad brist: Vikarier har inte fått den introduktion de ska få. En person som vittnat om kränkningar visar sig inte ha fått introduktion i rutinerna. Vid den här tiden gjorde pandemin att introduktionen fanns tillgänglig digitalt. Vikarierna skulle uppmanas se den, men även i det här fallet står ord mot ord. Vikarien har inte tagit del av utbildningen och säger sig inte ha blivit uppmanad att göra det. Chefen för boendet hävdar att en sådan uppmaning gavs. Dokumentation saknas. Det finns inte heller dokumenterat om någon uppföljning skedde för att kontrollera att utbildningen följdes.
Läs också: Kränkningar på äldreboende utreds
Ord står mot ord även när det gäller om någon muntlig rapportering skett. Personal säger sig ha informerat chefen om inträffade kränkningar flera gånger. Chefen säger att det inte skett.
Den utpekade personen stängdes efter anmälan av från sitt arbete men fick sedan återkomma.
– Det är en stor sak att stänga av en person från jobbet. Men vi ville värna omsorgstagarna och stängde av den här personen två gånger under utredningens gång. Men det har inte kommit fram något som ger fog för misstankar, säger förvaltningschefen Sirene Johansson.
Personen ifråga är tillbaka men arbetar inte ensam med de boende.
”Vi vill undanröja all grogrund för tystnadskultur.”
Om kränkningar inte kunnat beläggas har det däremot visat sig förekomma konflikter inom personalen och mellan personal och chef. En person i personalen med lång erfarenhet beskrivs som fordrande och upplevs kräva av andra att arbetsuppgifter utförs precis så som hen vill.
Är det samma person som uppges ha kränkt de boende?
– Ja.
Kan det vara en förklaring till att det inte finns rapporter? Är övrig personal rädd för att säga något?
– Det kan vara så. Men det är inte helt tyst. I de enskilda samtalen har medarbetarna både dementerat att några kränkningar ska ha skett och uttalat sitt stöd för den enskilde medarbetaren. Vi vet inte om det också kan finnas en tystnadskultur, men vi vill inte ha en tillstymmelse till det.
– Om det finns en tystnadskultur tar den tid att bryta. Avdelningschefen har påbörjat samtal med personalgruppen om tystnadskultur och hur den kan uppstå. Vi vill undanröja all grogrund för tystnadskultur.
Utredningen visar också att det saknas en tydlig plan för hur verksamheten ska arbeta med som kallas socialtjänstperspektivet, sådant som bemötande, hur de boende ska känna delaktighet och sammanhang och uppleva sin tillvaro som meningsfull. Det finns till exempel klara regler för hur köket praktiskt ska skötas, men inte några riktlinjer för hur det ska användas av de boende och av personalen som gemensamt rum.
”Vi kommer att bjuda in till ett gemensamt möte närmare jul”
Omsorgstagarna på boendet har demenssjukdom och kan inte själva beskriva och förklara, men de anhöriga har inte underrättats om misstankarna förrän nu. Borde inte de ha tagits med tidigare?
– Det är svårt att informera när man inte vet vad som har hänt. Boendet har en ny chef nu, som har talat med alla utom en. Ingen anhörig har märkt något på sina närstående. Vi kommer att bjuda in till ett gemensamt möte närmare jul och informera om vi hur vi arbetar. Men det kunde kanske ha gjorts annorlunda.
Tanums tillförordnade chef för boendena ska nu tillsammans med den nya enhetschefen på det aktuella boendet arbeta med konfliktlösning och rutiner. En psykosocial arbetsmiljöutredning genomförs.
