I mars nästa år lyfter Curt-Eric Holmquist på hatten och tackar för sig som underhållningschef på Liseberg. Då har han suttit på posten i tolv år.
– Jag kan bejaka känslan när jag är färdig med något. Och nu är jag klar med det här. Fast allsången med Lotta släpper jag inte i första taget. Vårt kompisskap är så självklart; där Lotta är, där är också jag. I höst ska vi börja inspelningen av en vintersäsong. Då blir det julsånger. Det är samma koncept men just vinterallsång är nytt i tv-sammanhang.
Någon sorg inför kommande uppbrott känner Holmquist dock inte av.
– Jag är nöjd med det jag åstadkommit, framförallt att jag försökt värna om den levande musiken. Vi har fortfarande vår egen Lisebergsorkester, och har dessutom bevarat det breda och stora konsertutbud som vi står för. Taubescenen har utvecklats, och vår kanin har fått en egen show...
Curt-Eric Holmquist börjar skratta vid minnet av Lisebergskaninen. Det fanns en tid då nöjesparken hukade inför frågan om kaninens uppgift.
– Kaninen fick utstå slagträ när debatten rasade om huruvida den var ett bra varumärke för Göteborg eller inte. Frågan var till och med uppe i fullmäktige, det hela var ytterst löjligt. Kaninen har alltid varit symbolen för Liseberg, men aldrig för Göteborg som stad. Diskussionen var befängd. Så därför känns det bra att Kaninen har fått upprättelse med en egen show. Mitt barnbarn är dock orolig för hur det kommer att gå för den. Hon frågar ibland 'morfar, är du inte chef för Kaninen längre? Hur klarar den sig då?'
Med fingrarna på pianotangenterna har Curt-Eric Holmquist gjort sig känd som en skicklig kapellmästare, och har under åren arbetat med några av de största tv-produktionerna. Genombrottet kom i Gomorron Sverige i mitten på 80-talet, då med Fredrik Belfrage som programledare. Han skulle komma att efterträdas av både Lennart Broström och Janne Jingryd.
– Det var en fantastisk tid, helt galet. Vi sände från Göteborg på lördagar mellan 8-10. Hade tittarsiffror på drygt 2,5 miljoner. Folk satte klockan för att inte missa programmet, köpmän öppnade inte sina affärer förrän efter 10 eftersom alla ändå var hemma och såg på Gomorron Sverige, haha.
Han liknar programmet vid ett kvalitetsveckomagasin. Långa intervjuer, musikunderhållning, tecknade barnserier och grävande reportage. Allt fick plats i Gomorron Sverige.
– Det fanns enorma resurser. Allt var möjligt och allt fick ta tid. Jag kan sakna den typen av program, men det finns ingen chans att vi kan vrida tillbaka klockan. Det var inte bättre förr, bara annorlunda.
Curt-Eric Holmquist präglades tidigt av musiken och dess möjligheter. Hans mamma behärskade mandolin och pappan var, enligt Curt-Eric, 'husbehovsunderhållare'. På kusinens piano togs de första tonerna, och ersattes därefter av privatlektioner vid sju års ålder.
– Men jag slutade efter några år för att jag tyckte att det var tråkigt. Bildade ett band istället; Sir Zepfields. Ja, herregud, det namnet, ingen människa visste vad det var för något, haha.
Uppväxten i 60-talets Göteborg var en kokande gryta av rockmusik. Överallt poppade det upp nya band och konstellationer.
– Det kokade som fan, om vi säger så.
Rocken byttes dock mot dans, och Curt-Eric kom att bli en del av dansbandet Curt Haagers.
– Det var jag som var Curt... Då var dansband något annat än vad det är idag. Vi spelade mycket internationell musik; pop, jazz och latinamerikansk.
Han kom dock att hoppa av efter några år. Ett nytt intresse - juridik - hade sett dagens ljus.
– Advokatyrket lockade och jag började läsa nationalekonomi. Men jag var väldigt medioker och hoppade av efter ett halvår. Förstod väl att det var musik som jag skulle satsa på.
De första fem åren av 70-talet kom därför att läggas på Musikkonservatoriet.
– Det var en grymt gammaldags institution. Vi var tvungna att ha nylonskjorta och slips, och vara 'ni' med alla lärare. Men jag blev pianopedagog på kuppen.
Utbildningen ledde till jobb. Som elorgellärare fick Curt-Eric ett vikariat på Sveriges Radio, där han så småningom blev introducerad för Hagge Geigert. Resten är, som man säger, historia.
– Jag jobbade med Hagge i drygt tio år, både på Lorensberg och Liseberg. Jag har haft en ständig ström av roliga uppdrag och fått möjligheten att träffa många intressanta människor. Folk med branschvana känner jag alltid en vördnad inför. Hjördis Pettersson, Georg Rydberg, Sven-Bertil Taube. För att nämna några.
Sommarjobbet som kapellmästare hos Lotta avslutades i måndags, då efter åtta program. Nu väntar en längre ledighet vid sommarstugan i Fjällbacka.
– Fast det blir lite snålt med ledighet. På måndag kommer en grävskopa och river huset. Med barnbarn och allt krävs ett större boende. Men jag ska försöka dra mig undan några timmar till hängmattan. Jag är en riktig hängmattegubbe.
