Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) har låtit forskare vid Segerstedtinstitutet undersöka hur kommunernas handlingsplaner mot extremism egentligen ser ut.
- Det har uppenbart varit mer angeläget att få fram en handlingsplan än vad som står i den, konstaterar Christer Mattsson, forskare och biträdande föreståndare för Segerstedtinstitutet.
En majoritet av kommunerna har inte ens analyserat sina problem innan de skrivit handlingsplanen.
"En underrättelseverksamhet"
- Av 127 planer för 134 kommuner är det bara 23 som innehåller någon form av behovsanalys. Det innebär att övriga är skrivna i lösan sand, om man inte vet vad man har för problem, säger Christer Mattsson.
Allvarligt är också att cirka 15 procent av handlingsplanerna innehåller skrivningar som enligt Christer Mattsson kan stå i strid med grundlagen. Han liknar det vid en "kommunal underrättelseverksamhet".
- Man uppmanar anställda i kommunen att notera vilka det är som träffas, vad de talar om, skriva upp namnet på dem, lämna över till en samordnare som ska bedöma om detta är radikalisering och sedan ska lämna det till polisen, säger han.
Förlorade år
Peder Hyllengren, terrorismforskare vid Försvarshögskolan, konstaterar att rapporten är "sorglig läsning".
- Det är många år som gått förlorade för att de här frågorna inte tagits på tillräckligt stort allvar, säger han.
Han är samtidigt inte övertygad om att kommunerna bryter mot lagen när de rapporterar säkerhetshot vidare till polis.
- När samordnare i en kommun har fått in vad de bedömer som allvarliga uppgifter, att någonting kan vara i färd att hända ungefär, har de i ett fåtal fall fört den infon vidare till Säkerhetspolisen. Jag har svårt att se vad som skulle vara fel i det, säger Peder Hyllengren.
Att alla kommuner ska ha en handlingsplan är feltänkt från början, anser SKL.
- Stora Stockholm och en liten kommun i Norrlands inland har radikalt olika förutsättningar för att göra ett bra arbete, säger Emil Broberg, 3:e vice ordförande på SKL.
Riktade insatser
Kommunerna kan göra mycket för att förebygga – men ska inte jaga brottslingar, anser han.
- För vår del handlar det snarare om att skapa möjligheter för människor att vara delaktiga i samhället, att inkludera alla och minska segregation.
Men för att åstadkomma en förbättring krävs mer än ett generellt förebyggande arbete, anser Peder Hyllengren.
- Det behövs riktade insatser mot de radikala miljöerna också. Vi har föreslagit nationella insatsteam men även kommuner kunde ha kraftsamlat mer på de platser där problematiken är som störst, säger han.
- Hur approcherar man de radikala individerna och vilka metoder är effektiva? Den metodutveckling som kunde ha skett på det området har nästan helt uteblivit i Sverige, säger Hyllengren.
Totalt har 127 handlingsplaner studerats. Dessa representerar sammanlagt 134 av Sveriges 290 kommuner.
I genomsnitt är handlingsplanerna drygt nio sidor långa men skillnaderna är stora. Den längsta är 29 sidor och de fem kortaste består av bara en sida.
En majoritet av handlingsplanerna kom till under våren 2016.
Bara i 23 stycken återfinns någon form av lokal lägesbild av hur hotet från våldsbejakande extremism utspelar sig i den egna kommunen.
I cirka 15 procent av handlingsplanerna ber kommunen sina anställda att samla in och dokumentera material och personer som sedan ska förmedlas till polisen. Något som enligt rapportförfattarna kan tänkas utgöra brott mot sekretesslagstiftningen och yttrandefriheten.
Källa: "Från ord till handlingsplan", SKL
