Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt Strömstads Tidning
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

Emmys bebis dog i magen: "Jag bara skrek"

Hon hade märkt av minskade fosterrörelser och en sjukdomskänsla i kroppen, men skickades hem med rådet att ta två alvedon. Några dagar senare dog Emmy Tegelströms bebis i magen.

Snön håller på att regna bort i det lilla villaområdet i utkanten av Mellerud, men innanför dörren till familjen Tegelstöms hus känns ruskvädret långt borta. De två blandrashundarna Teddy och Rocky tävlar i att vara mest entusiastiska över besöket och på matsalsbordet i vardagsrummet står kaffe och muffins uppdukat.

På väggen i hallen hänger glada familjeporträtt. Mamma Emmy, pappa Marcus och lille Joel busar i vågorna i Skåne. Marcus i frack och Emmy i en riktig gräddbakelse i rosa och vitt på deras bröllopsdag.

Ett par steg in i vardagsrummet, ovanpå pianot, står en liten fotobok omgiven av änglar och nallar. På omslaget finns en svartvit bild med en helt annan stämning: En liten bebis med slutna ögon och mörka läppar.

***

Det har gått nästan två år av tröstlösa försök, men i april 2016 dyker det plötsligt upp två streck på graviditetstestet. Lyckan hos Emmy och Marcus Tegelström vet inga gränser, äntligen ska även de få bli föräldrar.

Emmy mår väldigt bra och graviditeten flyter på fint. Så småningom får de reda på att det är en liten flicka som ligger och växer till sig inne i magen och de börjar förbereda sig på att snart bli tre istället för två. Kläder, barnvagn och en spjälsäng inhandlas och ställs i ordning.

I slutet av den 38:e graviditetsveckan märker Emmy att det är mindre aktivitet i magen och för att stilla hennes oro skickar mödravården henne till förlossningen på Näl för en undersökning. Allting ser okej ut med fostret, men Emmy har högt blodtryck. Två veckor senare, när hon har gått över tiden, börjar hon må riktigt dåligt.

– Jag började känna en diffus känsla i kroppen. Jag hade svårt att andas, fick hjärtklappning och var svullen – som en sjukdomskänsla i kroppen. Det var något som inte var okej, säger Emmy som återigen åker till Näl.

Jag illvrålade. Jag bara skrek.

Hon möter en barnmorska som tar hand om Emmy så gott hon kan. Prover tas och man ser inte något avvikande på CTG-kurvan (en elektronisk fosterövervakning), men Emmys blodtryck är fortsatt högt.

– Läkaren kommer in och skickar hem oss. Säger att jag är förkyld, att jag ska ta två alvedon och gå till vårdcentralen om jag mår dåligt. Och jag känner mig ganska liten och i vägen.

Emmy och Marcus åker hem till Mellerud igen och försöker intala sig att allt är bra. Sex dagar senare sätter värkarna igång och på kvällen åker de in igen, fulla av förväntningar inför allt som väntar den kommande tiden. Väl på plats vänds världen upp och ner och blir aldrig mer sig lik – barnmorskan hittar inget hjärtljud.

– Jag illvrålade. Jag bara skrek. Jag tänkte att det här kan inte vara sant, jag har ju gjort som man ska och graviditeten har varit normal. Jag kände tusen känslor på en och samma gång, jag visste inte vart jag skulle ta vägen.

LÄS MER: Näl räknar med 500 fler igångsättningar per år på förlossningen

***

Emmy stannar upp då och då i berättelsen. Ögonen fuktas och rösten darrar till. Från dag ett har hon velat och haft ett behov av att prata helt öppet om parets stora förlust och även om hon gång på gång har satt ord på hur det känns att förlora ett barn sent i graviditeten, är det förstås fortfarande svårt.

– Det är ett sår i hjärtat som aldrig kommer att läka ut.

Emmy och Marcus har kunnat hitta mycket styrka i varandra, när en av dem har haft en tuffare dag har den andra kunnat vara starkare. Familjen och många vänner har också funnits där för att lyssna eller bara komma förbi med lite mat.

– Men några av dem som var de närmsta vännerna finns inte kvar idag. De har inte kunnat hantera det. Andra, som man inte hade räknat med, har istället trätt fram, berättar Emmy.

Förutom det stöd de fick direkt på sjukhuset, från bland annat kurator och sjukhuspräst, har egentligen ingen från vårdhåll hört av sig i efterhand, något Emmy är kritisk till.

– Man är inte kapabel att söka den kontakten själv. Man fokuserar bara på att komma upp ur sängen på morgonen och att andas.

***

Strax efter det första chockbeskedet kommer nästa – de får reda på att en vaginal förlossning väntar trots att barnet i magen inte lever. Efter många tuffa timmar för Emmy får personalen på förlossningen till slut ut den lilla flickan, med hjälp av en sugklocka, och kroppen läggs på Emmys bröst.

– Det går inte att beskriva den känslan. Någonstans hoppas man att de sett fel, att det kommer ett skrik. Men så ser man de där små mörka läpparna. Hon var bara en tung liten kropp på bröstet, säger Emmy.

Helt plötsligt skulle vi prata om en begravning istället för att åka hem och vara lyckliga föräldrar

En stund senare kommer personal in med en vit kylväska för kroppen.

– Vi kände bara, ”vad är detta, det händer inte, det händer inte oss”. Men där låg hon ju och helt plötsligt skulle vi prata om en begravning istället för att åka hem och vara lyckliga föräldrar.

I tolv timmar har Emmy och Marcus den lilla flickan hos sig. Försöker förstå vad som hänt och ta farväl.

– Sedan ville jag inte se henne mer, jag ville minnas henne så som hon kom ut, när hon fortfarande var lite rosig i hyn, säger Emmy.

***

Emmy plockar ned den lilla fotoboken från pianot och berättar att de bestämde sig för att ge flickan namnet Alexandra Marina.

– Min syster heter Sandra och Marcus syster Marina, så hon fick namnen efter dem, säger Emmy.

Efter begravningen och en tid hemma försöker Marcus och Emmy sig på att börja jobba och hitta lite rutiner i vardagen. Och hitta sig själva på nytt.

– Man är inte den man varit innan, men man vet inte heller vem man är nu. Vi skulle ha varit föräldrar, men är inte det, säger Emmy.

Flickan, som fick namnet Alexandra, var fortfarande rosig i hyn när hon kom ut, men läpparna var mörka. Någon dödsorsak har man inte kommit fram till, men i efterhand har Emmy fått till sig att ett ultraljud borde ha gjorts när hon sökte för minskade fosterrörelser en andra gång. Paret orkade däremot aldrig anmäla missen. Bild: Stefan Bennhage
Flickan, som fick namnet Alexandra, var fortfarande rosig i hyn när hon kom ut, men läpparna var mörka. Någon dödsorsak har man inte kommit fram till, men i efterhand har Emmy fått till sig att ett ultraljud borde ha gjorts när hon sökte för minskade fosterrörelser en andra gång. Paret orkade däremot aldrig anmäla missen. Bild: Stefan Bennhage

Längtan efter ett barn är ännu starkare, Emmy drömmer om att få fylla den tomma famnen med liv. Senare samma år har de ett positivt graviditetstest i handen igen, men det tar lång tid innan de kan känna någon lycka – graviditeten präglas av stark oro och rädsla.

–Man vågar inte ta ut någon glädje i förskott, barnet kan vara dött imorgon, säger Emmy.

Den här gången kräver hon att bli igångsatt i vecka 38 och i maj 2018 föds lille Joel.

– I dag säger jag att jag har två barn. Ett som är här och ett som inte är det. Nu känner jag också att jag kan leva lite med mer glädje igen. Joel är både livlig och försiktig och ska pilla på allt. Han är en sådan glädjespridare.

***

Emmy Tegelström har arbetat inom vården sedan hon var 18 år och 2015 tog hon examen på sjuksköterskeprogrammet på Högskolan Väst. En av hennes främsta drivkrafter är att alltid vilja veta och förstå mer, för att på så sätt kunna ge en trygg och säker vård.

När hon förlorar Alexandra möts hon själv av stora brister i både bemötande, förståelse och sorgearbete. Hon börjar fundera på om det bara är hon som har den upplevelsen eller om det är fler. Via grupper på Facebook möter hon andra kvinnor som har samma erfarenhet av att förlora ett barn. Många av dem har också dåliga möten med vården.

– Det växte vidare till att "så här får det inte lov att vara". Om det ska bli en förändring måste jag ge mig in i det, säger Emmy.

Hon funderar vidare i vårdkedjan och undrar hur de här mammorna blir bemötta om de blir gravida på nytt och sedan föder ett levande barn. Hur är kontakten med BVC-mottagningen? Tar personalen där hänsyn till den tidigare förlusten? Bland annat blir hon själv behandlad som om Joel är hennes första barn och upplever att vårdpersonal inte vill prata om Alexandra eller använda hennes namn.

Jag vill inte att någon annan ska behöva få ett sådant bemötande som jag fick.

Hon hittar ingen forskning på temat och när det är dags att göra en magisteruppsats på distriktssköterskeprogrammet under våren 2019 väljer därför Emmy och hennes kurskollega Amanda Staf att studera hur mammor som tidigare har förlorat ett barn sent i graviditeten upplever det professionella stödet på BVC med det nya barnet.

Emmy läser numera på barnmorskeprogrammet, men hon och Amanda Staf håller även på att arbeta om uppsatsen till en vetenskaplig artikel, med stöd från Anette Ekström Bergström och Åsa Roxberg, som är professorer på Högskolan Väst. I oktober kom beskedet att de får medel från Spädbarnsfondens forskningsfond för att täcka publicerings- och översättningskostnaden. Målet är att artikeln ska bli publicerad i slutet av 2020.

– Jag hoppas på att det ska bli en förändring på BVC-mottagningarna och att de som jobbar där är nyfikna på att inhämta ny kunskap. Jag hoppas att vi kan få komma ut och prata om det och att man kanske är intresserade av att skapa ett PM om vad man kan plocka fram när det kommer någon som har det här med sig i bagaget. Jag hoppas att det blir någon typ av förändring och att man lyfter ämnet.

Hur orkar du jobba med de här frågorna när du själv har varit med om att förlora ett barn?

– Jag vet inte, men jag har ett driv bara. Jag vill inte att någon annan ska behöva få ett sådant bemötande som jag fick.

***

När vi nu kliver in i ett nytt år innebär det också att årsdagen närmar sig. Den 26 januari är det tre år sedan de förlorade Alexandra.

– Vi försöker att avsätta den dagen till att bara vara vi. Det är mycket jobbiga tankar och känslor just den dagen.

I ett av rummen i huset hänger två tavlor med illustrationer av bebisar i verklig storlek. Den ena, som är lite mindre, föreställer Joel. Den större är ritad efter Alexandras längd och vikt. De pratar mycket om henne, även med lille Joel som nu är drygt 1,5 år gammal. Än så länge är han för liten för att förstå, men de vill att han ska veta att han har en storasyster som inte finns med dem. Och en dag hoppas Emmy att de ska kunna hänga upp en tredje tavla på väggen.

– Vi vill absolut ha ett syskon till Joel, ett syskon som finns här.