Poeten, författaren och dramatikern Lina Ekdahl läste några av sina mest uppskattade texter, och bjöd också på nytt material från senaste diktsamlingen "Sprid glädje på Sjömansgården Anette".
Poeten, författaren och dramatikern Lina Ekdahl läste några av sina mest uppskattade texter, och bjöd också på nytt material från senaste diktsamlingen "Sprid glädje på Sjömansgården Anette".

Ekdahl tar fram det absurda i tillvaron

Av publik och kritikerkår har hon kallats estradpoet. Själv blir Lina Ekdahl nervös av den presentationen.

ANNONS
|

– Jag känner mig absolut inte som en estradpoet, jag ville egentligen aldrig stå på scenen. Men jag kände mig tvungen att börja med det eftersom ingen ville trycka mina texter, de ville bara lyssna. Sådär höll jag på i tio år, berättar hon.

För publik har hon läst sina dikter sedan mitten av 180-talet. Den tryckta debuten kom 1994, då med samlingen "Fram på dagen". Idag är hon en etablerad poet med ett flertal diktsamlingar i ryggen, som även skriver till både teater, radio och tidningar.

Att uppmärksamma detaljerna i vardagen är en konst få förunnat. Lina Ekdahl har lyckats gång efter gång sedan debuten. I relativt enkla men rytmiska dikter fångar hon upp det absurda i tillvaron, gör oss påmind om måsten, bestyr, känslor och allt det som kallas livet. En viss stilistisk närhet till Sonja Åkesson märks.

ANNONS

Lyssnarskaran på Skagerack bjuds på ett omfång av båda äldre dikter, och nyare alster tagna från senaste boken "Sprid glädje på Sjömansgården Anette". Hon kungör på ett ironiskt men tänkvärt sätt hur en fri människa i dagens samhälle ser ut. Sedan stannar hon upp, tar av sig läsglasögonen och ger en liten lektion om hur man vågar fortsätta när man gång efter annan skriver dåliga dikter.

– Det handlar om att våga gå till sin arbetsplats trots att det inte går bra, att ha modet att fortsätta skriva.

I dikten "Risken finns" tas ämnet upp.

– Jag skriver elva dåliga dikter. Kommer jag att överleva? Jag skriver fjorton dåliga dikter till. Och överlever.

ANNONS