Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt Strömstads Tidning
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Marita Adamsson reporter Strömstad Bild: Lasse Edwartz
Marita Adamsson reporter Strömstad Bild: Lasse Edwartz

Marita Adamsson: Helheten av natur, historia och kultur borde göra Alaska oemotståndligt

Det påpekas inte så sällan att man inte ska tänka i stuprör, det vill säga att man fattar klokare beslut och hanterar sina uppgifter bättre om man inte stirrar på en punkt, en deluppgift, och glömmer helheten. Men hur bra är vi på helhetstänkande?

Just nu kan jag inte släppa frågan. Om ni tittar på dagens kultursidor har vi ägnat oss en del åt Alaska. Det kan man förvisso alltid göra – i alla fall ett besök på sagoön varje sommar hör till åtminstone för mig – men nu råkar det ju också vara jubileum. I höst är det 150 år sedan fiskardottern ­Hilma föddes, hon som först skulle komma att vaska guld i Alaska och sedan bygga ett helt annat Alaska i cement, gråsten, snäckor och blommor på Nord Långö.

Helena Lantz, som arrenderar Alaska och sköter trädgård och kafé, fick kommunens kulturpris 2019 för sina insatser, men risken är att sagan om Alaska ändå är på väg mot ett sorgligt slut. Skapelsen kräver underhåll. Den har varit på förstörelsens brant förut, Alaska räddades under 90-talets arbetslöshet genom att dåvarande kommunalrådet Torsten Torstensson fick till ett projekt som gav sysselsättning och utbildning i stenbarbete, samtidigt som Alaska reparerades.

Men det räcker ju inte med engångs­insatser för att underhålla en konst- och blomsterträdgård full av byggnadsverk. Så om inte pengar till kontinuerligt underhåll kommer fram ser framtiden mörk ut. Nästan hela Nord Långö är naturreservat och Alaska ingår i reservatet, men ägaren Naturvårdsverket har inte skötsel av uppmurade fantasifulla anläggningar i sin skötselplan.

Den handlar om rödlistade arter och naturvärden, men ser också till allmänhetens behov av uppleva naturen. Vandringsleden från Alaska runt norra delen av ön är en betagande upplevelse av urskog, hällmarker, stränder och strålande utsikter över de norska och svenska nationalparksvattnen. Det saknas inte historiska inslag heller, på toppen av berget passerar leden ett imponerande bronsåldersröse.

För Hilmas anläggning finns dock inget utrymme i reservatsplanen. Varför inte? Alaska är inte natur, Alaska är kultur. Alaska är lokal historia, en ovanligt stark berättelse om en flicka från fiskarsamhället som vågar det otänkbara – att som kvinna ge sig till Alaska och vaska guld – och som sedan med ovanlig kreativitet bygger om något helt unikt på en ö nära oss.

Kan man tänka sig ett bättre besöksmål än kombinationen av ett strålande exempel på bohuslänsk skärgårdsnatur och bohuslänsk historia och skaparkraft? Ur besökssynpunkt är det ypperligt att kunna gå en vandringsled som ger upplevelser av natur och historia, sedan leva badliv på stranden och så ta del av berättelsen om Hilma och hennes verk – och ha möjlighet till för­täring därtill.

De som engagerar sig i Alaska har ofta fått känslan att miljö- och naturfolket inte bryr sig om kulturen och historien, men så kan det väl ändå inte vara? Det kan vara så att pengarna inte räcker till det kulturhistoriska behovet, om de enbart avser naturen, men det är där helhetstänkandet borde komma in. Varför är inte Hilmas Alaska kulturmärkt och föremål för någon form av bevarandestöd? Det borde vara av stort intresse för såväl institutioner som sysslor med historia som för konst- och arkitektursfären – och så dessutom för turismen.

Flera jag talar med konstaterar att Alaska tycks falla mellan stolarna. Nu finns en tanke som det står mera om på dagens kultursidor: att sälja Alaska men försäkra sig om att anläggningen förblir tillgänglig för allmänheten. Då handlar det också om att finansiera underhållet. Det är ingen enkel uppgift. Men det borde finnas många som brinner för att klara den. Helheten kunde bli bokstavligen och bildligt blomstrande. Men det är rätt bråttom.