Det är det: Kristian Bjørneby och Trine Bakke Eidissen, journalister på Halden Arbeiderblad är på väg, försedda med "purke", det speciella haldensiska brödet, två stolar och tre norska flaggor. Bakom oss småspringer Strömstads Tidnings nyhetschef ikapp efter att ha inhandlat svenska kanelbullar. Jag lutar mig över gränslinjen och drar en av de erbjudna stolarna över på svensk sida.
Situationen är trivsam, absurd, hoppfull och sorglig på en och samma gång. Kanske borde jag vara van. Det är inte första gången under coronaåret 2020 som jag står mitt på Gamla Svinesundsbron med en känsla av overklighet, framkallad av vetskapen att jag faktiskt inte utan vidare bara kan fortsätta över till norska sidan. Dit som jag gått och åkt så många gånger utan förundra mig över annat än den utsikt som får hjärtat att slå hårdare och det stenarbete som framkallar stolthet över arbetarna kring Idefjorden.
LÄS MER: Journalister från Halden och Strömstad möttes på bron
De kan lugna vår oro över den hårda ton vi alltför ofta tycker oss höra mellan svenskar och norrmän: I Halden är det inte så. Banden mellan människor är starka och hållbara. De klarar av en pandemi utan att brista
Eller förresten, den gräns som vi ansett vara osynlig har faktiskt funnits i mina tankar när jag korsat den – och kanske ännu mera när jag korsat andra, skarpare gränser – för hur många gånger har jag inte känt stolthet över min hemtrakts bägge länder, som lyckats överbrygga fiendskap och en historia av krig för att leva tillsammans och lösa konflikter på fredlig väg?
Jag har uppfattat denna gräns – som inte betytt så mycket annat än en något annorlunda dialekt av skandinaviskt språk, andra färger på flaggan, godare glass, större utbud av getost och ett spännande bruk av bunader – som en förebild. Gäster från andra länder har förvånats: "Är det bara att åka över?" Ja, men det klart att det bara är att åka över; det är enklare och närmare att åka till nabobyn i Norge än till grannstaden i Sverige, 24 kilometer till Halden, 90 till Uddevalla.
För våra norska kolleger visar sig dagens situation kännas lika märklig. De räknar inte Strömstad till utlandet utan som del av närmiljön och det har nog aldrig hänt förr att det gått så långt tid som nu utan ett besök där. Och de kan lugna vår oro över den hårda ton vi alltför ofta tycker oss höra mellan svenskar och norrmän: I Halden är det inte så. Banden mellan människor är starka och hållbara. De klarar av en pandemi utan att brista.
Så småningom får vi veta vilka strategier som var effektiva mot viruset och vilka som inte fungerade. Just nu har vi bara en uppgift: Att hjälpas åt att mota smittan. En dag öppnar bron. Då ska vi träffas igen här, kommer vi överens om
Det känns gott att höra. Vi hör ihop här kring fjorden, havet och skogen. Jakob och Trine visar sig vara födda med bara några hundra meter fjord emellan sig. Kristian och hans son kommer att åka direkt till Dyne och spela golf när de får passera gränslinjen igen. Jag tänker på min mammas morfar som var tegelbruksarbetare i Sarpsborg och på mormors moster Alma som levde sitt liv i Halden och ligger begravd där.
Det är mer än billigt lösgodis och låg alkoholskatt som gör att bron brukar vara mycket mera trafikerad än den här decemberdagen. På berget strax innanför norska gränsen finns ett utflyktsmål med vidunderlig utsikt, berättar Trine Bakke Eidissen. Det visste inte jag. Så jag sätter snabbt upp det på listan i huvudet över vad ska göra när coronan släpper greppet. Där står redan vandringsstigarna på Hvaler.
LÄS MER: Kristian Bjørneby: Mens vi venter på Sverige
Hummer- och fiskrika vatten därutanför, kring Grisbådarne, skapade en svårlöst gränskonflikt från slutet av 1800-talet och fram till 1909. Det blev inte krig. Frågan avgjordes av internationella skiljedomstolen i Haag. Det tog tid. Men det gick.
Och det kommer en tid efter coronan. Så småningom får vi veta vilka strategier som var effektiva mot viruset och vilka som inte fungerade. Just nu har vi bara en uppgift: Att hjälpas åt att mota smittan. En dag öppnar bron. Då ska vi träffas igen här, kommer vi överens om.
Då är det läge för att kombinera fest och glädje med minnesstunder för dem som viruset tog och tacksamhet mot dem som i alla länder kämpat med att vårda dem som blev svårt sjuka.
Norska och svenska kungahusen kanske vill vara med?
