Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Gunilla Håkansson chefredaktör Bild: Thomas Bennelind
Gunilla Håkansson chefredaktör Bild: Thomas Bennelind

Gunilla Håkansson: Fler kommer att dö i tågolyckor

Jag har alltid uppfattat Sverige som ett land där man satsar hårt på säkerhet, inte minst i trafiken. Nollvisionen – noll dödade och noll allvarligt skadade i trafiken – beslutades av riksdagen 1997 har delmål på vägen. För järnvägen innebär det att 110 döda år 2010 skulle vara halverat till max 55 döda år 2020.

Det är ytterst få som i dag dör av tågolyckor när de reser som passagerare. Tåg är ett av de säkraste sätten man kan resa. Däremot dör fortfarande alldeles för många i de obevakade plankorsningarna. Av totalt 6 500 plankorsningar i landet är ungefär 3 500 obevakade.

Utanför Uddevalla skedde just en sådan olycka där en mindre enskild väg korsade järnvägen för ett par veckor sedan. Det fanns varningsskyltar och stopplikt, men ingen signalanordning och inga bommar. Av någon anledning (som fortfarande utreds) blev en lastbil kvar på spåret och tragedin ett faktum, de två männen i lastbilen miste livet.

Trafikverket kände till svagheterna och korsningen är prioriterad i Trafikverkets planer, den skulle få bommar under 2022. I det här fallet alltså ett år försent.

Ytterligare några veckor tillbaka miste två tonårsflickor livet i Timrå när de skjutsades i släp av skotrar över en obevakad järnvägsövergång på samma tragiska sätt.

Hur är det då möjligt att nästan hälften av alla järnvägsövergångar fortfarande är obevakade? Svaret är förstås tid och pengar.

Arbetet med att rusta upp dem är inte bara dyrt utan också långsamt. Så trots att man vet att plankorsningar, övergångar där vägen och spåret är i samma plan är livsfarliga har Trafikverket inte hunnit längre med att säkra dessa. Därför dör sex–sju personer just för att så många plankorsningar är obevakade varje år.

I många fall äger inte Trafikverket marken och då måste den först friköpas. Sedan kommer den demokratiska processen och då kan det ta upp emot sju år innan man kan påbörja byggandet.

Det är naturligtvis alldeles för långsamt. Och de cirka 25 miljoner kronor det kostar att få till en övervakad övergång är naturligtvis väl investerade pengar. Problemet är att de oövervakade övergångarna är så otroligt många att det inte finns en rimlig chans att hinna åtgärda dem snabbt. Processerna tar tid, som sagt, och alla miljarder som det skulle kosta att rusta upp alla finns inte.

Hur fruktansvärt det än är kommer fler att dö vid obevakade järnvägar.