Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer
Gunilla Håkansson, chefredaktör på Strömstads tidning och Bohusläningen. Bild: Edvin Bergström

Gunilla Håkansson: En bra förälder är den som vågar be om hjälp

Det är tufft att vara förälder. Små barn, små bekymmer – stora barn, stora bekymmer brukar det heta, men små barn är ju så helt beroende av sina vårdnadshavare. Det tyckte åtminstone jag var väldigt skrämmande när jag var småbarnsmamma.

Jag bodde en period själv med min 1,5- och 3-åring. Jag hade fått nytt jobb i Malmö. Till en början bodde gossarna kvar hos sin pappa i Kalmar och sedan hos mig i storstan, innan han också fick jobb och vi alla var tillsammans igen. Jag minns hur jag ryste när jag putsade fönster på fjärde våningen. Tänk om jag ramlade ut och slog ihjäl mig? Vad skulle hända med mina små pojkar då? Eller ännu värre; blev så sjuk att jag blev oförmögen att ta hand om dem och utan möjlighet att larma eller till och med kanske låg och dog utan väsen i lägenheten. Jag inpräntade kamraterna på mitt nya jobb att de genast måste undersöka vad som hänt om jag blev sen till jobbet utan att meddela mig.

Det som hände Maria Zenovon i Strömstad när hon överklagade beslutet att hon inte skulle få hemtjänst gör mig verkligen oroad. Maria, som drabbats av en hjärntumör fick stora besvär med hjärntrötthet efter operationen, och anser att hon behöver stöd för att orka ta hand om sin 1,5-åring, något som hon till en början beviljades. När pappa Stefan under en period var hemma behövdes inte hemtjänst, men eftersom han arbetar 50 mil bort begärde Maria hjälp igen, när han inte längre kunde vara ledig för att ta hand om dottern. ”Min högsta önskan är att få bli frisk och kunna ta hand om min dotter, något som jag inte klarar av” skrev hon i överklagan.

Ett tydligt rop på hjälp av en förälder i en knepig situation, som jag ser det. Ett erkännande: ”Jag är en dålig förälder”, så måste handläggaren på biståndsenheten ha tolkat det, och svarade med att lämna in en orosanmälan. Denna orosanmälan skickades utan att handläggaren träffat paret eller ens ringt och pratat med dem. Vid en orosanmälan måste socialtjänsten utreda om de anmälda verkligen är lämpliga föräldrar.

För mig är det helt obegripligt. Är det inte just det som är att vara en lämplig förälder? Att inse sina begränsningar och be om hjälp? För barnen är det naturligtvis mycket farligare när föräldrar inte ber om hjälp och samhället inte har insyn. Att på detta sätt hugga i en utsträckt hand är förödande för förtroendet och farligt för barn som skulle kunna få hjälp om föräldrarna bara vågar be om den.

LÄS MER: "Det kom som en chock att få ett sånt indirekt hot"