Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Förföljelsen tog pastor Makhset till Strömstad

Makhset Djabbarbergenov lever sedan flera år tillbaka en trygg tillvaro i Strömstad efter sin flykt från diktaturens Uzbekistan. Vägen hit har varit lång och brokig. Han har varit efterlyst med affischer, fått utstå myndigheters våld, blivit gripen och fängslad i Uzbekistan för att han lärt ut sin kristna tro. Det här är hans vittnesbörd från en förföljelse.

Församlingslokalen och kyrksalen i Västkustkyrkan på Karlsgatan i centrala Strömstad är stilla efter den påskhögtid som nyss passerat. Under loppet av några dagar har fem dop hunnits med.

En av dem som håller ställningarna här är Makhset Djabbarbergenov, som är pastor här vid sidan om sitt vaktmästarjobb på Toveks bil.

Tillvaron här är inte för given. Om FN hade dragit ut på hans fall en dag för länge hade han med stor sannolikhet suttit i ett uzbekiskt fängelse sedan sju år tillbaka på grund av sin kristna tro och predikan.

– Under mitt liv har blivit förhörd av säkerhetspolis, polis eller åklagare fler än hundra gånger, säger han.

Med fingret pekar han på republiken Karakalpakstan, i nordvästra delen av Uzbekistan, på en karta som lutar mot en vägg inne församlingslokalen.

Målande berättar han om Karakalpakstan, söder om Aralsjön. Han förklarar hur Josef Stalin ritade in provinsen till den uzbekiska sovjetrepubliken, i stället för till det mer kulturellt och socialt nära Kazakstan.

– Jag var tolv år när Sovjetunionen upplöstes, säger han.

Att han, sonen till en KGB-officer skulle bli en kristen pastor som skulle driva en underjordisk husförsamling i ett postsovjetiskt Uzbekistan, var inte hans dröm. Han ville bli som sin far. Han växte inte heller upp i ett religiöst hem.

Det var otänkbart för familjen att vara religiösa med pappan som KGB-officer, något som strängt krävde en ateistisk världsbild – även om familjen ursprungligen var muslimer sett till islams historia i landet.

Fakta: Uzbekistan

En centralasiatisk republik som gränsar till Afghanistan, Kazakstan, Kirgizistan, Tadzjikistan och Turkmenistan. Uzbekistan var tidigare en delrepublik i Sovjetunionen.

Landet styrdes mellan 1991 och 2016 med en järnhand av samma ledare som under kommunisttiden, Islam Karimov. Numera heter ledaren Sjavkat Mirzijajev.

Karimov hade makten fram till sin död och under hans tid som landets ledare förföljdes, fängslades, torterades och fördrevs regimkritiker och religiösa grupper i landsflykt. Landet har omnämnts som en av världens mest brutala diktaturer.

Uzbekistan har en folkmängd på 32, 9 miljoner invånare (2018), huvudstaden Tasjkent har nära 2,5 miljoner invånare.

Källa: Nationalencyklopedin och Utrikespolitiska institutet.

Kapitel 1: Vägen till kristendomen

Makhset Djabbarbergenov minns tillbaka till barndomen. Han berättar om ett ögonblick som genom livet kommer att påverka honom väldigt starkt. När han är tolv år får han reda på att han är det enda av sina sex syskon som är adopterat. En känsla av övergivenhet, en skam, sorg och ett hat gror i honom i många år och han försöker flera gånger ta sitt liv.

Åtta år senare sår en vän till honom ett frö i hans huvud om förlåtelse och Guds kärlek – om kristendomen.

Makhset som under flera år försökt leva ett muslimskt liv och redan har börjat tvivla på om islam är rätt väg får ett uppvaknande. Han förstår förlåtelsens mening och Guds kärlek. Han förlåter sina biologiska föräldrar och såret i hans hjärta läker. Hans levnadsglädje kommer tillbaka.

Hur reagerade din omgivning på att du blivit kristen?

– Imamen, som var granne med mig, uppmanade mina föräldrar att vara försiktiga och sa att mitt liv skulle sluta i helvetet. Min pappa sa att jag var tvungen att sluta med att predika, annars skulle de säga upp all kontakt med mig, säger han.

– Jag sa till min pappa: “Imamen använder svordomar,  slår sin fru och sina barn. Sen ber han fem gånger om dagen. Titta på hans liv och sen på mitt.” Jag gav honom Nya testamentet på kazakiska, eftersom den inte fanns på vårt språk och sa: “Om du hittar något fel kommer jag att bränna den”.

Människor såg hur Makhset förändrats som över en natt. Folk började gå i hans ledband, allt från vanliga invånare till mer utstötta grupper som alkoholister och narkomaner, och som nu skapade sig nya liv.

I dag berättar han att hans familj är kristen, även hans pappa.

Kapitel 2: En husförsamling växer fram

Under åren som följer blir hans tro allt starkare. Han blir ledande för en kristen husförsamling i hemprovinsen.

Eftersom religionsfriheten i Uzbekistan inte är helt okomplicerad måste församlingen verka under ytan. Människor som konverterat från islam till kristendom har svårt att registrera nya kyrkor. Dessutom är registreringen en förutsättning för att få utöva religion i landet.

I praktiken blir församlingar av hans slag kriminaliserade, inte minst på grund av diktaturens allt strängare lagar mot religiösa minoriteter efter islamistiska terrordåd som skakat landet, och där små grupper oftast misstänkliggörs.

Mellan 2000 och 2006 växer församlingen från en husförsamling till 93 i hela Karakalpakstan och får nära 1 000 medlemmar runtom i provinsen. Under denna tid gifter han sig också med sin fru Aigul.

Jag började tänka att jag aldrig kommer att få se min son igen.

Kapitel 3: Förföljelsen begynnelse

– Jag greps första gången den 13 maj, 2001. Två kompisar till mig satt i andra förhörsrum. Jag hörde hur de plågades för att de skulle skriva på papper att jag hade gjort det ena efter det andra.

– Jag började tänka att jag aldrig skulle få se min son igen. Om jag skulle få fem års fängelse kommer jag inte leva där i mer än tre-fyra år. Då dör jag av tuberkulos, säger han.

Den ena razzian följde snart av andra i olika lägenheter runtom i hela Karakalpakstan. Husförsamlingarna har hemliga kodknackningar för att känna igen vem som är polis och inte.

Fakta: Religionsfrihet i Uzbekistan

Trots att religionsfrihet garanteras i uzbekisk författning måste alla religiösa samfund registreras i landet. De som inte är godkända betecknas som kriminella.

Uzbekiska myndigheter begränsar tillgången till religiösa publikationer och har fängslat personer som försökt importera eller publicera religiöst material utan tillstånd, även de som anses ha innehaft publikationer stämplas som extremister.

Den kristna och internationella missionsgruppen Open Doors anger Uzbekistan på plats 17 av världens värsta länder där kristna förföljs. De uppger att staten avlyssnar telefoner, buggar hem och infiltrerar grupper.

USA:s internationella kommission för religionsfrihet rapporterar att i sin årliga rapport från 2018 att Uzbekistan finns bland de 16 länder med sämst religionsfrihet i världen.

Källa: NE, Regeringen, Open Doors och USA:s internationella kommission för religionsfrihet.

Medlemmar grips och blir misshandlade av myndigheter. Infiltratörer från säkerhetspolisen kartlägger gruppen. Under sina razzior konfiskerar de biblar, religiösa böcker till och med lovsångshäften. Makhset blir också systematiskt förföljd av olika bilar.

Det är en skakande berättelse och Makhset berättar med inlevelse om hur myndigheter försöker tvinga fram falska erkännanden genom våld, hur de ändrar datum på sin anklagelser för att kunna komma runt de brottsmisstänktas alibi och om hur polis och åklagare tar till drastiska metoder, som att placeras narkotika på sina misstänkta.

Under flera år blir han gripen gång på gång. Oftast får han gå fri efter timmar av långa förhör, i bland får han böter för att ha haft otillåtet textmaterial med religiösa inslag.

Efter två veckor var jag efterlyst i hela Uzbekistan med en bild som terrorist

Kapitel 4: Landsflykten

I augusti 2007 är första gången han tvingas lämna landet för att undkomma ett längre fängelsestraff. Poliser från antiterroristdepartementet griper honom och konfiskerar religiöst material, men han lyckas att rymma. Han flyr till en advokat i den uzbekiska huvudstaden Tasjkent.

– Efter två veckor i Tasjkent var jag efterlyst i hela Uzbekistan med en bild som terrorist, säger Makhset Djabbarbergenov.

Som av ett under lyckas han ta sig till Kazakstan trots den beväpnade gränskontrollen. FN ger honom flyktingstatus och från Karakalpakstan försöker de smuggla in hans fru Aigul och barnen till Kazakstan.

Bild tagen på en religiös sammankomst i Kazakstan 2007.

Det något mer kristna Kazakstan får honom att känna sig tidvis trygg. Men grannländerna har ett sorts polisiärt samarbete och Makset grips strax efter att familjen anländer. Tryggheten var endast ett sken.

– Jag såg en minibuss i närheten av där jag bodde. Den sladdade upp bredvid huset. Ur klev stora och starka män med mask. De slog mig så mycket. Men när du är i chock känner du ingenting. De slog mig med sina kalshnikov-gevär tills jag blev medvetslös.

– Sen lyfte de upp mig och jag vaknade till och ur klev också en uzbekisk polis. Han skrek och bekräftade att det var jag. Jag låg på golvet i bilen och alla sparkade på mig hela vägen till häktet. Bilen körde i två timmar.

I Kazakstan häktas han i fyra dagar tillsammans med mördare och andra grova våldsbrottslingar innan han kunde fritas av FN.

– När jag arresterades i Kazakstan hade jag redan flyktingstatus från FN. Kazakstan har brutit mot internationell rätt, konstaterar Makhset.

Under tjugo timmar från att jag satt i fängelse i Kazakstan befann jag mig nu i en lägenhet i Strömstad.

Kapitel 5: Riskerar utlämning till Uzbekistan

Efteråt beviljas han snabbt som kvotflykting i både Sverige och USA, men tackade nej i hopp om att få asyl i Kazakstan, som är mer kristet än Uzbekistan. I flera år levde familjen också där. Men 2012 begär Uzbekistan honom utlämnad för terroristbrott och han pekas ut som ledare för olika terrornätverk, från muslimska till separatistiska.

Anklagelserna innebär att han då riskerar 15 till 25 år i uzbekiskt fängelse. I väntan på utlämningen placeras han tre månader i ett häkte i ett av Kazakstans värsta fängelser. Han målar upp en bild av fångar som hänger sig i sina celler, bråkar och om skrik som ekar i natten.

Fakta: Om fängelser i Uzbekistan

Regelbundet rapporter Human Rights Watch om tortyr i häkten och fängelser och en lång rad dödsfall i fängelser har inträffat under oklara omständigheter. Ofta anges dödsorsaker för interner som sjukdomsfall eller hjärtfel, även då interner tydligt utsatts för våld.

Enligt svenska regeringen är uzbekiska fängelseförhållanden många gånger bristfälliga eller livshotande, dessutom rapporteras fängelser vara överfulla.

Interner som är dömda för religiös extremism eller omstörtande verksamhet behandlas striktare och hålls separerade från andra interner. Politiska interner hålls i celler utan tillräcklig ventilation där de utsätts för minusgrader under vintern och stark hetta under sommaren.

Dödsstraffet avskaffades 2008; den sista avrättningen ägde rum 2005.

Uzbekiska myndigheter har inte tillåtit några av FN:s särskilda rapportörer eller representanter från internationella samfundet besöka fängelser.

Källa: Regeringen, Human Rights Watch

Här pausar Makhset Djabbarbergenov upp. Med tårfyllda ögon kan man se rädslan ur minnet som letar sig fram. Hans stämma är dämpad och orden stakas sakta fram.

– Jag bad till Gud att vad som än hände mig så "hjälp min familj och ge dem din nåd", säger han.

Som om han blivit bönhörd, dagen innan utlämningen till Uzbekistan, uppenbarar sig en nästan filmisk scen, där FN-vakter stormar in i fängelset och ställer sig längs fängelsets korridorer, innan de drar ut Makhset ur sin häktescell.

– Utanför väntade en FN-bil. Jag hade på mig mina fängelsekläder och på flygplatsen väntade min familj på mig. Från att för tjugo timmar sen ha suttit i fängelse i Kazakstan var jag i en lägenhet i Strömstad på Surbrunnsgatan. Jag trodde jag drömde. Det var ett mirakel.

Många av alla de som trakasserat oss har förlorat sitt jobb och arresterats.

Kapitel 6: Ett nytt liv i Strömstad

I Strömstad tillhör Makhset Djabbarbergenov nu Västkustkyrkan. Han erkänner att det är en viss skillnad mot de intima och familjära husförsamlingarna i sitt hemland.

Förutom predikningar på svenska berättar han när vi kliver in i kyrksalen att han också predikar på sitt hemspråk. Han spelar in predikningarna på sin telefon och sänder sedan filerna till de kristna hemma i Karakalpakstan.

Dit, samt Uzbekistan och Kazakstan är han svartlistad från att resa tillbaka. Men han ser sig själv som en segrare.

– Jag har analyserat vem av oss som vann. Nu är den gamla presidenten Islam Karimov som jagade oss död. Hans dotter Gulnara Karimova sitter i fängelse (efter Telias muthärva i Uzbekistan), generalen för säkerhetstjänstens sitter på livstid, precis som en åklagare. Och många av alla de som trakasserat oss så har flera förlorat sitt jobb och arresterats.

– Medan jag bor här med min familj i ett bra och jättevackert land med trygghet.

Efter samtalet och innan vi skiljs åt ber jag Makhset att skicka med sin favoritvers ur bibeln. Men han har bråttom iväg till dotterns balett. 
En kort stund senare kommer ett sms. Han har valt några rader ur Jesaja-boken i Gamla testamentet (41.10-13.10), som varit viktiga under hans fångenskap. I versernas sista rader står det skrivet:

 "Du skall söka efter dina vedersakare, men icke finna dem; ja, de som strida mot dig skola blivit intet och få en ende.

Ty jag är Herren, din Gud, som håller dig vid din högra hand och som säger till dig: Frukta icke, jag hjälper dig"