Det är bara ett par dagar kvar till julafton. Året lider mot sitt slut. Nollgradigt med inslag av snö i luften ger viss förhoppning om att julfirandet kanske kan komma att kläs i vit skrud.
Det är inte länge sedan Ronny Rödengen förolyckades i en arbetsplatsolycka i Strömstad. Sorgen bland anhöriga, vänner och bekanta är utom ord och räckhåll.
29-åringen, som spelade innebandy i Överby IBK, hyllades av medspelare och motståndare i den första matchen efter dödsfallet. Så vackert, värdigt och respektfullt.
I en liten stad som Strömstad, med omkring 13000 invånare, är det ingen som undgår sorgens beröring och tonfall. Många är de också som visat kärlek och empati.
Men i en tid när tomheten och saknaden är som allra störst sträcker föreningslivet i Överby IBK ut en hand som pulserar av villkorslös kärlek.
Genom hjärta och smärta står ledare, spelare och föräldrar för allt som gör idrotten oövervinnerlig när floden av tårar rinner fram.
Det är också för egen del den kanske jobbigaste julen i mitt 34-åriga liv. I våras gick min far bort i cancer. Han lämnade bakom sig fyra barn, en maka och nio barnbarn. Men granen står alltjämt i vardagsrummet.
Pyntad och klädd - som den alltid gjort. Inget är sig längre likt. Men sorgen måste accepteras för vad den är - oavsett härkomst, omfattning och påverkan. Tårar förblir tårar.
Föreningslivet i Strömstad bär på en alldeles fantastisk kraft som aldrig upphör. För ett par veckor sedan arrangerades Föreningsgalan för första gången.
Priser i all ära, men när de ideella styrkorna presenteras växer hoppet och tron på att idrotten kan fortsätta att spela vidare som en oövervinnerlig funktion i samhället.
Julen är ändå alltjämt en högtid som innebär möten. Hur vi ställs inför dem är olika, resorna dit går via själens vägar. Vi kan välja att dela med oss av dem. Eller så behåller vi färden inom vårt egna sluta rum. Det finns inga fel.