Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

En dröm att få arbeta med att skriva

Linn Anglerfjord, sommarvikarie på Strömstads Tidning, om sitt yrkesval.

”Jaha, journalist säger du? Hur ser arbetsmarknaden ut där egentligen?”

Så låter svaret nio gånger av tio som jag berättat om vad jag pluggar för en äldre vuxen. Så lät det både när jag berättade för mina föräldrar om mitt val av utbildning och så har det låtit under flera av de intervjuer jag har gjort under mitt sommarjobb här på Strömstads tidning.

Under småpratet innan eller efter intervjun kommer ämnet ofta upp: ”Jaha, så du studerar annars?” och så den obligatoriska följdfrågan om arbetsmarknaden. Jag förstår var det kommer ifrån, men ändå kan jag inte låta bli att sucka inombords.

När jag tog studenten från det naturvetenskapliga programmet på gymnasiet tänkte jag med hjärnan och började plugga till civilingenjör inom bioteknik på Kungliga tekniska högskolan. Det låter kanske inte helt galet, tänker du, men för mig var det det. Helt galet. Jag insåg snabbt att jag inte fann någon som helst mening med att observera kemiska reaktioner eller räkna på stökiometri.

Så jag hoppade av utbildningen och bestämde mig ganska snart för att det jag ska ägna mitt liv åt måste kännas meningsfullt. Jag gick till och med så långt att jag sa att jag skulle ägna mig åt det som kändes allra mest meningsfullt. Jag landade i min passion för skrivande och nu har jag läst mitt första år på Södertörns högskolas journalistutbildning.

Jag ska inte ljuga, det är inte lätt att bli journalist idag. Konkurrensen är skyhög när utbildade journalister ständigt kommer ur inte bara universitet utan även folkhögskolor och journalistskolor som Poppius.

Och så ska vi inte glömma den uppsjö av outbildade journalister som bara råkar hamna i branschen, de som glider in på ett bananskal. Samtidigt gör ”tidningsdöden” knappast saker bättre. Nej, det är inte lätt. Men banne mig om jag skulle ge upp för det.

För mig är det en dröm att få jobba med något som jag älskar så mycket som att skriva. Under min sommar här på Strömstads tidning har jag om möjligt blivit ännu mer övertygad om jag har hittat rätt väg i livet, och som 21-åring ofta omgiven av jämnåriga vet jag hur få förunnat det är att ha den känslan i min ålder. Med det i bakhuvudet vore jag inte bara osmart utan närmast otacksam om jag inte hade gjort allt i min makt för att lyckas.

Kanske har jag fått en falsk känsla av trygghet och självförtroende i och med att jag lyckades få detta sommarjobb bara ett år in i min utbildning, kanske kommer det bara bli svårare från och med nu. Men hur klyschigt det än låter tror jag att det i slutändan handlar om vilja. Vilja och lite jävlar anamma.

”Du kan om du vill” och allt det där som vi 90-talister har blivit tvångsmatade med hela vår uppväxt. För bakom det orealistiska i sådana påståenden kan jag inte hjälpa att känna att det nog ligger något i det där ändå. Kan man verkligen förlora om man aldrig ger upp?

Nu har jag gjort min sista dag på tidningen och jag börjar göra mig redo för att återvända till skolbänken. Kanske kommer jag tillbaka hit någon dag, kanske väntar nya utmaningar runt hörnet.

Vad som än sker framöver kommer jag från denna sommar ha med mig övertygelsen om att jag valt rätt och att det är värt att kämpa. Ja, trots att arbetsmarknaden ser ut som den gör.