Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

En bild över Norra kajen i Hunnebostrand under tidigt 90-tal där festande ungdomar fick lägga till sina segelbåtar under Vecka 29. Bild: Bild:Kjell Andersson

Seglarveckan – det flytande ravepartyt som försvann

Törstiga brats som plågade gästhamnar med fylleslag eller en folkfest som ruskade liv i gamla fisksamhällen. Meningarna går isär om seglarveckan men oavsett åsikt om det flytande ravepartyt var vecka 29 något som förändrade den bohuslänska kusten för alltid.

DÅ: En folkfest med mer än tusen personer på över hundra båtar.

NU: Hamnvärdar har aldrig hört talas om seglarveckan.

I Smögens gästhamn finns inga spår kvar av att den bohuslänska idyllen som en gång i tiden invaderades av törstande göteborgsungdomar.

– Seglarvecka? Det har jag inte hört talas om. Jag måste kolla med de andra. Är det något som kallas seglarveckan som sker nu vecka 29? Nej det vet jag inget om, men det är mycket båtar som vanligt, säger Elin Arvidsson, hamnvärd i Smögens gästhamn.

Seglarveckans död är fastslagen. Vecka 29 som tidigare var känd som veckan då båtarna gungade och bryggorna skakade i Bohusläns annars stilla skärgård är ett minne blott.

För inte allt för länge sedan fullkomligt invaderades västkusten av partysugna ungdomar som festade tills solen gick upp. I folkmun kallades företeelsen seglarveckan och var ett fenomen som exploderade under 90-talet.

Men hur uppstod egentligen folkfesten som passerade gästhamn efter gästhamn och lämnade familjer sömnlösa?

Staffan Francke, nu 55 år gammal, var med och startade seglarveckan .

Han hade ägt ”Kvarterskrogen Vasa” som gått i konkurs hösten 1990 och satsat sina sista slantar på att starta en båtuthyrningsverksamhet för att snabbt få in pengar.

– När vi startade det hela hette det inte seglarveckan, vi startade det här i början av 90-talet och då fanns något som heter rocktåget. Vi kallade detta seglartåget. Vi etablerade vecka 29 som veckan det hände och det hela blev galet stort.

Staffan Francke 1994 med en av många segelbåtar av modellen First 405 som kom att åka västkustrundan.. Bild: Bild: Staffan Francke

Den ekonomiska krisen i Sverige med start 1990 förde med en devalvering av den svenska kronan och skyhöga räntor vilket innebar en tuffare tillvaro för de svenska hushållen.

– Folk hade köpt för dyra båtar som de egentligen inte hade råd att ha kvar. Samtidigt fanns det ingen att sälja till, folk gick med på vad som helst för att få in lite pengar.

Bristen på kunder som ville hyra båtar ledde till att en ny marknad öppnade upp sig och låg till grund för seglarveckan.

– Vi hade väldigt mycket båtar att hyra ut, väldigt många privatpersoner som ville hyra ut men vi hade inga kunder som ville hyra.

Bild tagen 1992 över köande människor vid Götabanken under finanskrisen. Sedan Gota AB gått i konkurs förvärvade staten i december 1992 samtliga aktier i konkursboet.. Bild: KRISTER NORDIN / TT

Äldre folk hade inte ekonomi eller intresse för att hyra båtar. Staffan Francke och hans vänner arbetade stenhårt för att hitta kunder och valde att gräva där de redan stod.

– Vi satsade istället på folk i vår egen ålder. Vi gick ut bland vänner och bekanta. Sen var detta innan sociala medier. Vi satt och ringde folk, satte upp annonser på anslagstavlor och delade ut flyers. Det sa bara boom. Plötsligt hade vi 1000 personer på långt över 100 båtar.

En bild på en av de första annonserna Staffan Francke framställde för seglarveckan.. Bild: Bild: Staffan Franck

Det var som ett stort raveparty

Sommaren 1991 var startskottet för det som kom att kallas seglarveckan. Hamnvärdar och lokalbor fick stifta bekantskap med en helt ny typ av företeelse. Vecka 29 skulle bli något att skriva in i kalendern många år framöver. Ett fenomen var fött.

– Det var en jäkligt bra sommar första gången vi körde, vilket ledde till ringar på vattnet. Vi tog ju över de här platserna Det var någonting nytt. Sen var det organiserat, det fanns en trygghet för alla som var med att det fanns någon som ordnade saker.

De lugna bohuslänska gästhamnarna fick stifta bekantskap med seglartåget för första gången 1991.. Bild: Bild: Kjell Andersson

Resan började i norra Bohuslän och på varje stopp var det fest. Rutten sträckte sig från Hunnebostrand med avslutning på Marstrand.

– När jag ser på gamla bilder, oj, oj, oj. Vi var som en gräshoppssvärm som fyllde varje ställe vi kom till. Det blev fullt kalas på kvällen och sen lämnade vi tidigt nästa dag. Det sista på agendan var fredagen på Marstrand. Då gällde det att tömma plånboken på Societetshuset.

Sommaren 1994 har en speciell plats i många svenskars hjärtan och minne. Fotbolls-VM och strålande väder hjälpte veckan att växa och efterföljande år blev följet allt större.

– Det var som ett stort raveparty. Vi körde fullt blås hela natten. Med ljusramper och högtalare som vi släpade med, jag vet knappt om vi sov. Sen lämnade vi tidigt på morgonen, det såg lite ute som ett öde slagfält när vi drog där ifrån.

Vecka 29 var även känd som en stökig företeelse präglad av fylla och hårt festande.

– Det var inte alls lika stökigt i början. Det blev bra, alla var med och hjälpte till och det spårade inte ur. Eller kanske någon gång, på någon plats, på någon båt. Men då kunde vi alltid ta tag i det! Sen såg det dock ut som en soptipp när vi lämnade, folk hade inte samma miljötänk som idag. I Hunnebostrand, Fjällbacka, Smögen och Marstrand funkade det bra men i Grebbestad portade de oss efter ett par år.

Festandet lockade till sig folk som aldrig satt en fot på en båt när ett hundratal båtar i bredd fyllda med ungdomar intog gästhamnarna längs den bohuslänska kusten.

– Det var trots allt en seglarvecka med långa etapper. Vi såg alltid till att det fanns en duktig skeppare ombord på varje båt, som kunde hantera det hela, oavsett väder och vind. Sen hjälpte vi familjer att flytta deras båt till en annan sida av hamnen om det blev högljutt och vi hade alltid en vänlig attityd.

Kvällsbild över norra kajen i Hunnebostrand strax innan festsugna ungdomar begav sig till Måndagsklubben.. Bild: Bild: Kjell Andersson

Minns tiden med glädje

Kjell Andersson började sin tid som hamnvärd i Hunnebostrands gästhamn i slutet av 80-talet. Han arbetade där i dryga 25 år och hade som uppdrag att försöka hålla ordning på båtkalaset. Måndagen vecka 29 gällde det att vara på alerten.

– Vi kallade dem vecka 29-gänget, då det var som hetast. Det kom väldigt många båtar, otroliga mängder. Man ska inte sticka under stol med att man hade fjärilar i magen när vecka 29 var i annalkande. Det innebar mycket kontakt med polisen och de var inte lätta att få tag på. De var lika överarbetade då som nu. Det var kämpigt, men när jag väl fick det organiserat blev det rätt bra.

Kjell Andersson började sin tid som hamnvärd i Hunnebostrands gästhamn i slutet av 80-talet. Han arbetade där i dryga 25 år och minns seglarveckan som en stökig men rolig företeelse.. Bild: Bild: Kjell Andersson

Den numera pensionerade hamnvärden kommer ihåg seglarveckan som stökig men tycker att det positiva övervägde det negativa. Lokala affärer fick en hord av nya kunder och det blev liv i luckan i Hunnebostrand.

– De fick lite av ett dåligt rykte på många ställen och bland grannar. De satte avtryck på den bohuslänska kusten, de positiva sakerna har svårare att få genomslag och det blev mycket mycket negativt kring det hela. Men detta var en eller två dagar på året. Sen var det lugnt, nästan lite för lugnt. Det gav en hel del till samhället när de hälsade på, de spenderade ju en väldigt massa.

Kjell Andersson har i efterhand fått brev från folk som åkte med seglartåget och uppskattade hans raka stil som hamnvärd. Han ser tillbaka på tiden med glädje.

– Jag har väldigt många festliga minnen, humoristiska saker som hände på den tiden. Som jag ser det är det nästan synd att det ebbade ut. Ungdomar satsar inte på att var en längre tid på havet. Förr i tiden använde göteborgare sina fyra semesterveckor till att vara ute till havs. Det var många som fick chansen att pröva på seglarlivet.

Sjöpolisens bild av seglarfesten

Men stökandet och krökandet kom stundtals att överskugga seglingen. Marie Felten var nyutbildad sjöpolis i slutet av 90-talet och minns den det hela som ett stort sjöslag.

– Det var tidigt i min karriär och jag var med i sista åren på 90-talet och i början av millennieskiftet när det började avta. Jag minns att det gick lite överstyr när organisationen slutade. Någon gång fick vi stänga av strömmen till hamnen men då hade de med sig elaggregat som vi sen fick beslagta.

Seglarveckan innebar ett stort polisiärt pådrag både till sjöss och på land. Det var även ett event som hade en mörkare sida.

– Många hade lånat pappas fina båt och det mesta gick ut på att dricka så mycket möjligt. Det var droger och det förekom även några våldtäkter.

Året 2005 var det över 190 båtar enbart fyllda med ungdomar längs Hunnebostrands gästhamns norra kaj. Detta var dock början till slutet för seglarveckan.. Bild: Bild: Kjell Andersson

Seglarveckans död

I takt med att Staffan Francke blev äldre kom livet emellan. Det var dags att bilda familj och intresset falnade. Samtidigt hade seglarveckan växt sig såpass stor att den blev för svår att kontrollera.

– Jag höll i detta under hela 90-talet, och vi var delaktiga ett antal år in på 2000-talet. Men en sommar blev det så stökigt, med massvis av båtar som vi inte hade något att göra med vilket gjorde att jag tackade för mig.

Men vecka 29 var redan etablerat och till en början fortsatte festen i oorganiserad form.

– Efter det fanns en lös konstruktion när vi släppte Seglarveckan. Det var så inmatat vilka platser man skulle segla till. Men det blev en än mer bekymmer. Det fanns ingen man kunde ta tag i. Vi var med och höll ordning när vi anordnade det hela.

Under andra halvan av 2000-talet började seglarfesten ebba ut. För varje sommar blev det färre och färre båtar som i samlad trupp åkte västkustrundan.

– Det var när det började komma båtar från Norge det blev lite för stökigt. Jag tror det dog ut för att det inte fanns någon organisation som reserverade platser, förde en dialog kring säkerhet och höll kontakt med restauranger och ortsbefolkningen.

Festen fortsatte in i det nya millenniet men efter ett antal år blev antalet båtar färre och färre och idag finns det knappt något spår kvar av seglarveckan.. Bild: Bild: Kjell Andersson

Vecka 29 återuppstår

Vecka 29 har fortfarande en plats i västsvenskars medvetande. Även om den yngre generationen inte är fullt upplysta om att rutten mellan Hunnebostrand och Marstrand en gång i tiden var en självklarhet för deras föräldrar.

– Så här i efterhand hade jag ingen aning om att det var så stort, man var mitt uppe i det hela. Klart det finns en stolthet i att ha skapat något som gav folk glädje och satt avtryck. Folk snackar fortfarande om vecka 29 och tror att det ska vara stökigt i hamnar. Det är mer än 20 år sedan vi la ner men det präntades in i folks minnen, säger Staffan Francke.

Kommer seglarveckan komma tillbaka?

– Jag arbetar fortfarande med min verksamhet inom båtuthyrning. Det finns planer på ett seglartåg för 50-åringar. Förhoppningsvis blir det lite lugnare. Vi siktar dra igång den igen 2021, lite som ett 30- årsjubileum.

Minnen från en svunnen tid eller en sovande folkfest? Seglarveckan i gammal form må vara död men den kan snart väckas till liv i ny skrud.

Orginalrutten för seglarveckan, vecka 29. Källa: Staffan Francke. Bild: Foto: Magnus Sundberg