Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer
1/20

Dramatisk förändring i Bohusläns unika havsmiljö

Naturfotografen Annette Seldén fick en chock när hon – efter 20 års paus – dök på Bohuskusten. Det klara vattnet med stor växtlighet hade genomgått en dramatisk förändring. Forskare har svaret på vad som hänt – och tror att bottenmiljön kan återhämta sig.

Att dyka på västkusten i slutet av 80-talet och början av 90-talet beskriver Annette Seldén som att befinna sig i ett akvarium. Hon gick dykarkurs i Lysekil och gjorde många dyk i Bohuslän. Hon minns speciellt tillbaka till en plats.

– Vi var ute på ett ställe som heter Guleskär, som jag minns extra väl, varje dag under dykkursen. Det var fantastiskt vackert när man dök mellan noll och tre meters djup, att man kunde se de här färgerna. Det såg ut som en lagun.

1993 gjorde Seldén ett sista dyk på Bohuslänskusten. Det skulle sedan dröja över 20 år innan hon skulle återvända under ytan. I mitten av 90-talet började hon i stället paddla kajak. Hon tog med sig sin make för att visa den fantastiska miljö hon mindes från sin dykkurs.

– Jag sa till honom att vi måste paddla ut till Guleskär, och vi paddlade dit ut, berättar hon.

Trodde hon hade navigerat fel

Den plats hon kom till var inte alls lik den plats hon dykt på några år tidigare. Den vita sandbotten hon mindes var övertäckt av alger och hon funderade på om hon råkat navigera fel.

– Jag tittade på sjökortet och insåg att vi var på rätt plats. All den gröna, vackra havssalladen och gröntången var borta. Det växte andra grejer på botten.

Snabbspola framåt till 2015. Annette Seldén bestämde sig för att åter hoppa ner i vattnet. Hon tog med sig sin kamera och började dokumentera det hon upplevt under kajakpaddlingen 20 år tidigare.

– Jag fick en verklig chock. Alla växter var ersatta av det här slemmiga överallt och det var grumligt. Först tänkte jag att det måste bero på någon storm som rivit upp botten och gjort att det var jättedålig sikt, säger Seldén.

Långtrådiga alger och slem på havets botten

Sedan dess har hon fortsatt dyka, fortsatt ta bilder. Hon har varit utanför Smögen och utanför Lysekil. Hon ser samma sak överallt: stora makroalger har ersatts av långtrådiga alger och ett lager av slem-liknande växtlighet täcker allt som växer på botten.

– De här trådiga, långa, slemmiga sakerna nere på botten. Det snärjer in sig och fastnar i allt. Det ligger i stora sjok runt botten, berättar hon.

Sofia Wikström är marinbiolog på Stockholms universitet. Hon har tittat på Annette Seldéns bilder och har sin bild klar.

– Det jag upplever på bilderna är att det är väldigt mycket trådlager, alger som växer och kväver annan vegetation. Det är ett klassiskt symptom på att det är för mycket näring, säger Wikström.

Wikström forskar om Östersjön och kan se likheter med hur det sett ut där sedan 60-talet.

– Idag ser vi liknande symptom även på Bohuskusten. Delvis släpps det ut mycket näring, men det finns också mindre torsk och annan rovfisk vid kusten. Stora rovfiskar kan ha en dämpande effekt, eftersom de äter upp fiskarna som äter de smådjur som äter upp algerna. Hade rovfiskarna funnits kvar hade systemet varit betydligt mer robust, säger hon.

Har skett en förbättring

Grumligheten i vattnet förklarar hon med att vågor eller båtar river upp det lätta material som uppstår vid algblomning.

Wikström menar att i kustområden som tidigare lidit av syrebrist och övergödning har det skett en förbättring. Svenska kustområden på östkusten har genomgått stora förbättringar överlag.

– Vi hade jättestora problem med syrebrist på 80-talet i Stockholms skärgård. I dag är det ovanligt att man har syrebrist där, säger hon.

Så du tror att havsmiljön kan återhämta sig?

– Absolut. Det som är ett wild card är klimatuppvärmningarna. Det finns en risk för att högre temperaturer skyndar på processer och att allt det här växer ännu snabbare. Fisken är det andra. Vi måste jobba för att återfå rovfisk vid kusten, säger Sofia Wikström.