Carola lämnade spikrak karriär - för att utbilda sig till sjuksköterska

Dåliga villkor, stress och för låga löner gör att många väljer att lämna sjuksköterskeyrket. Efter en karriär inom osteologi, där hon bland annat doktorerat, valde Carola Liebe-Harkort dock att skola om sig till just sjuksköterska – och arbeta både på hemmaplan och vid internationella kriser.

ANNONS
|

Från början var det sjuksköterska Carola Liebe-Harkort ville bli men – men betygen i matte räckte inte till. Längtan efter att arbeta internationellt satte henne i stället på en annan bana.

– Jag utbildade mig till arkeolog, och fortsatte sedan till osteolog, det vill säga en arkeolog som analyserar skelett från arkeologiska utgrävningar. Jag var ganska målmedveten, och disputerade 2010 i osteoarkeologi, berättar Carola Liebe-Harkort.

Ett par år senare började hon dock fundera, hur skulle hon vilja att hennes yrkesliv såg ut tio år framåt i tiden? Vad mer ville hon åstadkomma? Då var hon 47, med andra ord ganska många år från pensionen. Funderingarna ledde till att Carola Liebe-Harkort, 20 år efter att hon första gången sökt till Röda Korsets Högskola för att bli sjuksköterska, gjorde det igen. Den här gången hade hon läst in matten, och kom in.

ANNONS

– Jag började utbildningen i syfte att kunna jobba internationellt för olika organisationer. Men ganska snabbt efter att jag börjat insåg jag hur svårt det är att skola om sig. Att börja om från början och bli student igen, efter en tjugo år lång akademisk karriär som pekat spikrakt uppåt, det var det tuffaste jag gjort, säger hon.

”Vem vill anställa en nyutexaminerad 50-åring”

Att hennes tidigare yrkesidentitet var så stark, blev tydligt för henne när den inte längre fanns där att luta sig mot. Att komma ut på praktik vid 50-års ålder, som en rak och tydlig person med ett långt professionellt liv i bagaget, men samtidigt vara novis och osäker i vissa praktiska moment som nybliven sjuksköterska, innebar en krock.

– Åldern gjorde på något vis att jag hamnade lite i kläm, och jag upplevde att jag hade större press på mig än mina kurskamrater, både från mig själv och andra. Jag var till och med rädd för att inte få jobb när jag väl blev klar, vem vill anställa en nyutexaminerad 50-åring?

Ganska många, visade det sig. Att ha erfarenhet både från livet och tidigare yrken, och som i Carola Liebe-Harkorts fall även med den pedagogiska biten i bagaget från universitetet, var attraktivt. I dag arbetar hon på en infektionsavdelning på St: Görans sjukhus i Stockholm – men det är inte alltid hon är på plats. Grundplanen att jobba över hela världen, där hon behövs, låg fast även efter utbildningen.

ANNONS

Vaccinerade barn i flyktingläger i tre månader

Efter två år som sjuksköterska hörde hon av sig till Läkare utan gränser, och berättade att ´här finns jag, detta kan jag´. Efter en process med intervjuer och tester blev hon antagen, och efter ytterligare utbildningar, interna kurser och vaccinationer fick hon sitt första uppdrag:

– De ringde på fredagen och frågade om jag kunde åka till Lesbos veckan efter. Absolut, sa jag, och var sedan i ett flyktingläger och vaccinerade barn i tre månader.

Förra året var det dags igen, då till Litauen och återigen i en flyktingkontext – den här gången gällde det att undersöka och ta vittnesmål från kvinnor som utsatts för sexuellt våld, och som behövde hjälp med sin asylprocess. Förhoppningsvis blir det fler resor snart, även om arbetet på vårdavdelningen är utmanande och spännande, är det uppdraget för Läkare utan gränser som trots allt motiverar den jobbiga omskolningen.

För det är stor skillnad på tillvaron nu, och innan Carola Liebe-Harkort bytte bana. Från att tidigare ha varit ganska fri, innebär en arbetsdag som sjuksköterska både tydliga tidsramar och uppgifter.

– Det finns en ram som är rätt så barsk, om man får säga så.

Hur ska man locka fler till yrket, tror du?

– Det är flera parametrar. Det många lyfter fram är lönen, det kan man inte komma ifrån. Och arbetsförhållandena, tiderna och det faktum att det idag är stressigt på en vanlig vårdavdelning, där många vittnar om att man inte ens har tid att äta lunch eller gå på toaletten. Men det finns andra sidor av yrket som är fantastiska, som inte alltid lyfts fram och som är anledningen till att vi är många som är kvar: närkontakten med människor, att ha en del i att människor förhoppningsvis mår bättre. Dessutom är det medicinskt ganska avancerat, man lär sig mycket.

ANNONS

Under pandemin skrev Carola Liebe-Harkort en insändare i Dagens Nyheter, med budskapet att de som jobbar i vården inte är några hjältar.

– Jag associerar hjältar med några som rycker in och gör heroiska insatser utan att få lön för mödan, utan att få pengar på kontot. Jag avsade mig det hjälteskapet väldigt starkt. Villkoren måste förändras, det är det viktiga.

LÄS MER:Hon satsar på konsten efter många år som tandläkare

LÄS MER:Från Skottland till Strömstad – nu lever de gårdsliv

ANNONS