Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer
Kommer nära. Höstens turné är intimt inramad med texten, rösten och närheten till publiken i fokus. I lördags besökte Lars Winnerbäck Halden.

Välbehövligt med avskalad Winnerbäck

"Såhär är det. Det är höstturné. Det är avskalat, mörkt och kallt. Och melankoliskt. Men jag gillar det". Orden kommer från Lars Winnerbäck som den här snöiga och kylblåsiga kvällen gästar Brygga Kultursal i Halden.

Halden, ett av flera Norgestopp på turnén som inleddes i början av oktober. Ensam, med en gitarr, står Lasse Winnerbäck på scenen. I sitt rätta element kan tyckas. Storslagna arenakonserter i sommarskrud har passerat genom åren, de senaste för bara några månader sedan i samband med albumsläppet av Granit och morän. Och visst har de spelningarna med bandet sin charm. Med en publikskara på tiotusentals människor som höjer armarna i luften och sjunger med i varenda versrad. Men som också bidrar till en alltför skränig känsla där orden, de ack så viktiga orden som utgör Winnerbäcks låtskatt, försvinner ut i periferin.

Därför är det både tacksamt och välbehövligt med den här avskalade turnén. Ett slutet rum, en intim känsla, en närhet till de som lyssnar. Det var alltför länge sedan sist. Och det är ju i den rollen, som textförfattaren Winnerbäck, får ta ett kliv framåt. När han, ensam med gitarren, bjuder på långsamma akustiska versioner. När han håller sig till den givna melodislingan men ändå glider iväg och låter sången ta nya vägar. Det blir stundtals ett tonsatt berättande, som vid uppväxtskildringen Söndermarken, som får en helt annan klang. Där barndomsgatornas Linköping med Stångån som en trött, grå, trögflytande nerv, ges ett annat liv. Meningarna får eftertryck och större innebörd när de inte drunknar i klappande händer och kanske något för berusade människors allsång.

Jag gick i gymnasiet första gången jag hörde ett par av Lasses sånger. Det är en evighet sedan. I en skivback i radiobåset inne på Sinclairs medieprogram stod plattan "Med solen i ögonen". Svensk visinspirerad vardagsrealism skildrad utifrån karaktärer som Hjärter Dam och Fröken Svår. Inledningsspåret "Gråa dagar" satt som ett slag i magen. Det är många år sedan nu. Otaliga konserter har passerat sedan dess. Otaliga timmar med hörlurarna och konvoluten likaså. När de första tonerna av "Elegi" tar fart i den mörka salongen i ett kallt Halden på gränsen till vinter, känner jag tacksamhet. Det har gått sexton år sedan jag hittade den där skivan. Den var början på så mycket; ett ökat intresse för språket, för poesin, för fantasin, för de små betraktelserna runtomkring oss. Och det är fortfarande det jag återkommer till. Det är fortfarande det som betyder något; orden och berättandet i fokus. Det må beskrivas av somliga som nedstämt och ledsamt. Men det finns en hjälpande hand i sådana texter. Någon som sjunger till och om dig.

Brygga Kultursal är en liten scenskatt. Nedtonat och intimt ges spelningen en känslosam inramning. Låtarna följer efter varandra, men får ändå stå för sig själva och ta plats. Merparten är från de senaste fyra plattorna, och jag kan till viss del förstå att det behöver vara så, och att de mest välkända sångerna måste beredas plats. Men ändå inte. För samtidigt önskar jag, som vid varje Winnerbäckkonsert, att det ska finnas utrymme för mer nostalgi. Utrymme för att ta in fler spår från de allra första skivorna än bara de uttjatade "Hugger i sten" och "Kom änglar". Alla de vackra alster som aldrig blev singlar eller stora publikfavoriter. Vad hände med "Vårdag i november", "Julgröten" eller "När man väntar mirakel"? För att inte tala om "Låg", "Balladen om konsekvenser" och "Du gamla fria nord", alla med en stark politisk anknytning. En del av dagens publik hade kanske inte känt igen sig, men i stället hade de fått uppleva något annat. Och Lars Winnerbäck som textförfattare hade fått lysa igenom ännu mer.