Händelser vid tiden för andra världskriget har skildrats på otaliga sätt i litteraturen, inte minst gäller det Förintelsen. De fruktansvärda brott – mord, tortyr, fängslanden och deportationer – som Sovjetunionen gjorde sig skyldig till i de baltiska staterna har däremot inte fått en bråkdel av den uppmärksamheten. Det slog mig när jag förgäves letade fakta om det i diverse historieböcker. På nätet hittade jag däremot information, till exempel att över 130 000 litauer deporterades för påstådda brott mot Sovjet mellan 1940 och 1953. Estland och Lettland har liknande siffror.
Det här ämnet tillhör Ruta Sepetys familjehistoria. Hennes far lyckades fly från Litauen till USA, men andra släktingar som inte var lika lyckosamma drabbades oerhört hårt av den sovjetiska terrorn. Det gav henne inspiration att skriva sin flerfaldigt prisade ungdomsroman Strimmor av hopp om en litauisk familjs öde under den här tiden.
Historien tar sin början i staden Kaunas en junikväll 1941. Berättaren är 15-åriga Lina, som tillsammans med sin mamma och lillebror hämtas i sitt hem av den sovjetiska säkerhetstjänsten för att sättas i en boskapsvagn på ett tåg med okänd destination österut.
Under många år framöver ska de komma att utsättas för närmast ofattbara umbäranden – slavarbete, svält, köld och sjukdomar. En starkt gripande berättelse som lyckligtvis ändå slutar med en liten strimma av hopp.
Om man blir sugen på att läsa mer av Ruta Sepetys rekommenderar jag Tårar i havet, där hon väver en historia runt det tyska passagerarfartyget Wilhelm Gustloff som i januari 1945 torpederades av ryssarna i södra Östersjön, bara 15 mil från den svenska kusten. Händelsen är den största fartygskatastrofen genom tiderna med över 9 000 omkomna, men är ändå ganska okänd hos gemene man.
Fartyget var ett av de skepp som evakuerade tyska soldater och flyktingar undan den sovjetiska framryckningen mot Ostpreussen i krigets slutskede. Vi får följa två unga kvinnor och en ung man under deras dramatiska flykt mot kusten och, som de tror, räddningen. Den fjärde huvudpersonen är skeppspojke på fartyget. Alla fyra bär på hemligheter som undan för undan ska komma att avslöjas, innan katastrofen slår till.
Båda dessa böcker är klassade som ungdomsböcker, men passar vuxna läsare lika bra. Jag citerar gärna David Wiberg som i en artikel om crossover-litteratur i Svenska Dagbladet skrev ”Fler borde öppna ögonen för all den storslagna gestaltning och alla de viktiga berättelser som gömmer sig bakom etiketten ’ungdomsroman’.” Så sant!
.
