TV-recension: Brave new world

I ett framtida London härskar tre regler: inget privatliv, ingen familj och ingen monogami. Bebisar alstras genom avancerad labbteknik och sex sker endast för njutningens skull. Den ormlike psykologen Bernard Marx (osubtil symbolism är återkommande) sätter ned foten i en inledande scen och monogami-skammar den begynnande fritänkaren Lenina Crown. Hon har träffat samma man för många gånger. Hon skäms men poppar ett så kallat soma-piller och sen är den psykiska ohälsan puts väck.

Det är först svårt att förstå varför Aldous Huxley, som skrev romanförlagan "Du nya sköna värld" 1932, ansåg att denna kemiskt harmoniska och orgie-drivna värld skulle vara så dålig. Well, medborgarna är också uppdelade enligt ett kastsystem i beta och alfa-kategorier och utanför "New London" lever de längst ned i stegen, kastlösa "vildar".

När Bernard hittar en död medborgare efter ett misstänkt självmord börjar hans religiösa tro på systemet naggas i kanten. Bilden av det perfekta samhället rämnar när Bernard och Lenina reser utanför London för att besöka nöjesparken "savage land" där man återskapat historiska delar ur vår gamla värld som turistattraktion. Ett slags Westworld utan robotar där en revolution snart blir våldsam.

Alla framtidsskildringar handlar som bekant om nuet och "Brave new world" har absolut många beröringspunkter till samtiden, en slags anaboladopad samhällsmodell utvecklad ur vår kultur av Tinder och psykofarmaka. Säkert kan en sådan dystopi verka relevant för en konservativ målgrupp som är rädda för en anti-kärnfamiljsdiktatur, en stalinistisk hand som tvingar på folket ett överflöd av njutning. Dagens flyktiga tillvaro är som bekant mer "DIY" där ingen har kontroll, särskilt inte över sina relationer. Men kanske beror bristen på tonträff helt enkelt på manuset, där de första tre avsnitten har en mästrande attityd som lyser igenom i dialogen.

"Brave new world" är en storsatsning från NBC Universals nystartade tjänst, men strömmas genom HBO i Sverige. Visst känns det påkostat, skådespelarna får till och med säga "fuck", men till skillnad från sina genresyskon i "Black mirror" och "Westworld" hittar "Brave new world" inget sätt att göra det viktigaste trovärdigt: världen.

Kristoffer Viita/TT