Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

1/2

Sextioåring med en självbiografisk inventering

Gunilla Sandin står för veckans boktips från bibliotekarierna i Strömstad – Helena von Zweigbergks bok Mitt liv som dront.

Vi är nästan jämngamla, författaren och jag, 61 respektive 64 år, vilket för mig gör läsningen av hennes bok desto mer angelägen eftersom vi i mångt och mycket har gemensamma referensramar. Vi har påverkats av samma litteratur, musik, uppfostringsideal, samhällsnormer, kvinnosyn. Vi läste Marilyn Frenchs Kvinnorummet, Kerstin Thorvalls bekännelseromaner och Sylvia Plaths Glaskupan.

Skillnaden mellan oss är att hon som författare kan sätta ord på sina livshändelser, flera av dem också mina, på ett enkelt och begripligt sätt. Hennes språk är klart och rent. Hon har tänkt, läst gamla brev, tittat på fotografier, skärskådat sitt liv ur alla möjliga synvinklar och nu är resultatet satt på pränt. Hon har gjort en självbiografisk inventering, en ”existentiell avstämning.”

I början av boken liknar hon sig vid den hjälplösa dronten som dog ut just för att den inte förmådde skydda sig själv. Med barndomens osäkerhet, det eviga lirkandet, ältandet, ängsligheten och Pollyannas glada hoppsasteg i bagaget, blir hon en mästare på att läsa andra och vara till lags. Lägga sig platt. Det sitter i ryggmärgen.

I rollen ingår också den krävande, ibland klängiga, jobbiga partnern, den som går för långt. Hon resonerar och tänker tillbaka. Vilken roll spelar hon själv i sitt liv? En fråga vi alla borde ställa oss förresten!

I eftertankens kranka blekhet gör hon nu upp med bilden av sig själv och jag har djup respekt för det absolut ärliga i den uppgörelsen.

Fyllda sextio med en skilsmässa bakom sig och utflugna barn är det dags att blicka framåt mot det som är kvar av livet som just verkar ha börjat.

Mitt liv som dront

Självbiografi

Författare: Helena von Zweigbergk.

Förlag: Norstedts.

Utgivningsår: 2020.