Sarenbrant skrapar på Bromma-idyllens yta

För åttonde gången tar kriminalinspektör Emma Sköld sig an ett spektakulärt mordfall. Även i "Mytomanen" utspelas hemskheterna i den välbärgade förorten Bromma i Stockholm, som skakas om när en illa tilltygad tonårspojke hittas död vid ett motionsspår.

Inspirationen till handlingen fick Sofie Sarenbrant, som själv bor i Bromma, när hon hörde att en ung kille hade rånats av en annan ung kille i området.

– Jag började fundera på det, vad som kunde hända om ett sådant rån gick snett. Som deckarförfattare kan ju fantasierna bli ganska skoningslösa och så växte det fram en intrig. När jag hade lämnat in mitt manus läste jag i lokaltidningen att rån mot unga i Bromma har ökat, då fick jag lite rysningar.

TT: Du har blivit en Bromma-skildrare, hur ser du på den här förorten?

– Jag älskar Bromma, det är fantastiskt att ha möjligheten att bo här. Men det är spännande att skrapa på ytan. Bara för att det är en välbärgad villaidyll så betyder det inte att det inte finns problem här. Om man hamnar lite utanför normen eller inte är precis som alla andra, sådant tycker jag är spännande att utforska.

Skriver redan på uppföljaren

Sofie Sarenbrant har vid det här laget i sin författarkarriär en gedigen mängd utmärkelser i stil med "årets deckarförfattare", "vinnare av Stora e-bokspriset" och försäljningsframgångar i 15 länder. Förra året låg både "Skamvrån" och "Syndabocken" på tio-i-topp-listan över årets bokförsäljning. Förhoppningarna är höga även på "Mytomanen". Men årets lansering är förstås annorlunda.

– Man får vara kreativ och försöka hitta på nya lösningar. Jag uppskattar vanligtvis den här biten, att komma ut och träffa medier och läsare. Det är en fin kontrast jämfört med skrivandet, där man sitter osminkad i soffan och inte träffar någon. Men nu har jag jobbat mycket med uppföljaren också. Det är roligt när jag själv blir nyfiken på hur det ska gå.

Sofie Sarenbrant är uppvuxen på en gård i Östergötland, en bit från samhället Gusum. Hon har tidigare beskrivit sin barndom som ensam och en skoltid där hon kände sig utanför. Revanschlustan var länge en viktig drivkraft.

– Det är inte min drivkraft längre, det kan jag säga. Men de åren då jag kände mig utanför, det sätter sig. Att gå runt på mellanstadiet och tänka "en dag ska jag visa er", det kan ju vara en bra drivkraft om det leder till något positivt. Men det är också väldigt sorgligt att som barn behöva tänka så.

Även om det fortfarande är spänningen och underhållningen som är det viktigaste i Sofie Sarenbrants författarskap så har hennes fokus förändrats en del under de tio år som gått.

– Jag vill att mina böcker ska handla om något relevant. Min förra bok handlar om psykisk ohälsa och självmord. Att våga skriva om det ämnet tycker jag är viktigt. Men det får inte ta över, målet är alltid att skriva en spännande bladvändare.

Noga med polisarbetet

Speciellt polisarbetet känns viktigt att skriva så realistiskt som möjligt och den före detta journalisten Sofie Sarenbrant är noga med sin research.

– Det är bland det mest nervösa, att ge boken till poliserna som ska faktagranska, jag vill ju att det ska hålla. Det var väldigt härligt att höra hur de reagerade den här gången, en av dem sa att det här var min bästa bok hittills.

TT: Varför dras du till obehagliga situationer?

– Jag är väldigt rädd, för allting. På bara några sekunder kan jag måla upp ett obehagligt scenario. Det är guld värt som författare men lite jobbigt som privatperson.

TT: Är det ett sätt för dig att processa det, att skriva om det?

– Nej, men det är en bra förmåga när man skriver. Det blir som att man prövar alla sina worst case-scenarier. Men det låter så dumt när man säger att jag skriver som terapi, för det gör jag inte. Eller tänk om jag i själva verket gör det? Jag kanske befinner mig i förnekelsestadiet.

Miranda Sigander/TT