Om ett enkönat samhälle där män förtrycks

Förra hösten gavs Jessica Schiefauers första skönlitterära roman för vuxna ut, Bärarna. Det tycktes vara ett märkligt sammanträffande att romanen, som är en framtida skildring av världen efter en pandemi, gavs ut just under rådande covidpandemi. Men det är ett postapokalypiskt samhälle som skildras i Bärarna, där ungefär hundra år har förflutit sedan katastrofen.

Efter upptäckten att män spred ett dödligt virus, som kvinnorna bar och dog av, så hålls männen, ”spridarna”, inspärrade i karantän, medan kvinnorna, ”bärarna”, har skapat ett nytt samhälle, ett mer ekovänligt matriarkat där tillgångar delas lika. Nationsgränserna är upplösta, istället är världen indelad i ”villkorat” - områden med olika villkor. Huvudpersonen Nikki lever med Simone i Skandinaviska villkoratet.

Här skildrar Jessica Schiefauer ett slags omvänd maktordning från Margaret Atwoods dystopi Tjänarinnans berättelse

I början tycks tillvaron som något av en fredlig feministisk utopi, där invånarna ges mat och ekologiskt fiffigt boende, med till exempel träd inomhus, men snart anas en disharmoni. Simones högsta önskan är att få bära ett barn, men det är något fel med hennes ”livsäck” och alla befruktningsförsök misslyckas. Simone blir alltmer deprimerad och sluten. Nikki har en fungerande livsäck, men har aldrig önskat ha barn. Men nu skulle hon kunna hjälpa Simone. Frågan är vad barnabärande kan komma att betyda för henne, när hon väl lever med det.

Trots att det är lätt att roat fascineras av de visionära dragen, finns en djupare problematisering av den enkönade utopin som sådan, då den bygger på fascistiskt förtryck av de exkluderade, i det här fallet männen. Här skildrar Jessica Schiefauer ett slags omvänd maktordning från Margaret Atwoods dystopi Tjänarinnans berättelse, där männen fascistiskt styr kvinnorna och fortplantningen. Gemensamt för dessa romaner är att de visar hur den enes utopi, kan vara den andres dystopi.

Språket i Bärarna är okomplicerat tydligt, men ändå nyanserat och gestaltande

Men främst gestaltar romanen omöjligheten att bortse från moderskapets kroppsliga och känslo­mässiga aspekter, i en värld där liv kan framställas i laboratorier.

Stilistiskt känns Jessica Schiefauer igen från sina tidigare verk. Språket i Bärarna är okomplicerat tydligt, men ändå nyanserat och gestaltande. Tonen är uppriktig och inte tillrättalagd efter någon specifik ålder eller målgrupp. Liksom Pojkarna och När hundarna kommer varmt kan rekommenderas även vuxna läsare, kan Bärarna säkert uppskattas av läsare från övre tonåren och uppåt.

Anneli Stenberg