Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Bim Eriksson har gjort en serieroman om en otäck stat - och om motstånd. Bild: johanna arnstrom
Bim Eriksson har gjort en serieroman om en otäck stat - och om motstånd. Bild: johanna arnstrom

Obehaglig läsning – men kärlek och motstånd ger hopp

Den här lördagen är det premiär för boktips från Tanum. Först ut av våra tipsare där är Sara Malm Ramsvik, arbetsledare för Tanumsbiblioteken. Hon väljer en serieroman som sitt första tips – Baby Blue av Bim Eriksson. Det är en dyster läsning om en framtida fascistisk stat, men den bär också med sig ett hopp, skriver hon.

Tänk er en nära framtid där Sverige har förvandlats till en hälsofascistisk diktatur. Där deppig musik är strikt förbjuden och tårar på offentlig plats genast leder till omedelbara insatser i form av förhör, tvångsvård och lobotomiliknande experiment. Där regeringen tagit till minst sagt drastiska åtgärder för att minska kostnaderna för psykisk ohälsa och sjukskrivningar, och där övervakning av vanliga medborgare är rutin och censur en självklarhet. Detta är vad som möter oss i Bim Erikssons senaste serieroman.

Mötet med motståndsrörelsen och dess medlemmar öppnar upp en okänd värld för Betty

Efter att ha uppvisat ett ”misstänkt beteende” på sta´n och gjort förbjudna googlesökningar får cafébiträdet Betty påhälsning av vårdpersonal som tar med henne till någon form av behandlingshem. På ett av sina återkommande besök kommer hon sedan i kontakt med en annan ung kvinna som visar sig vara medlem av motståndsrörelsen, vars hemliga bas är en gammal herrgård djupt inbäddad och dold i Södertörns skogar. Mötet med motståndsrörelsen och dess medlemmar öppnar upp en okänd värld för Betty, som hela sitt liv kämpat för att passa in och hålla känslan av nedstämdhet och utanförskap borta. Hennes nya vänner visar henne vad kärlek är, men inviger henne också i den mörkaste av diktaturens alla vidriga grymheter.

Det är utan tvekan ytterst obehaglig läsning

Baby Blue är en grafisk roman fritt inspirerad av Karin Boyes klassiker Kallocain från 1940. De svartvita illustrationerna är vad man skulle kunna kalla fulsnygga, och människorna med sina små huvuden och överdimensionerade kroppar har uttrycksfulla ansikten men tomma ögon. När de inte använder mask förstås, för att kunna skydda sin identitet för maktens utsända, som av motståndarna kallas ”grisar”. Det är utan tvekan ytterst obehaglig läsning. Parallellerna till dagens samhälle men också till 1930-talets rasbiologi är tydliga. Men trots detta lämnar den läsaren med någon form av hopp, i form av den klassiska kombinationen kärlek och motstånd.

Läs också: Nu kommer Tanum - boktipsargänget växer till sig

Bim Eriksson

Serieskapare och konstnär.

Bas i Stochholm

Född 1991.

Bokdebut 2016: Serieromanen "Det kändes lugnt när mina känslor dog"

"Baby Blue" kom ut tidigare i år på Ordfront/Galago.