Minnesstund för Kjell Kraghe med valser och varma ord

Bukett efter bukett hamnar på serveringsdisken på restaurang Toro. I en "stompestage", som huvudpersonen tyckte om, lyser ljusen framför patentverkets dokument som visar att Kjell Kraghe 1986 fick patent på titeln revysor.

ANNONS
LocationStrömstad||

Som sådan minns Sverige och Strömstad honom. Men också på många andra vis. Efterhand som samtalen kommer igång under minnesstunden för vår bortgångne revypappa kommer vittnesbörden också om en vän – en "fantastisk kamrat, som vågade säga ifrån", säger någon – en medmänniska som brydde sig, och om en fenomenalt snabb maskinskrivare och simultankonstnär.

– Han hade ett stort rättvisepatos. Han tyckte inte om när någon blev illa behandlad, intygar dottern Git.

Släktingar, vänner och medarbetare ur Strömstads mångåriga och livaktiga teatersällskap är samlade på restaurangen, där Revysor Kraghe under många år varit stamgäst – och på kuppen blivit god vän med ägarna.

ANNONS

Så god vän att det gick för sig att med revymakarens vässade penna också skriva små humoristiska brev. Git Kraghe läser några högt och berättar att hennes pappa ofta sände iväg små brev och meddelanden till släkt och vänner.

– Det är pappa.

Gun "Lotta" Johansson tillhör dem som i årtionden spelade revy med Kjell Kraghe och var nära vän med honom. På minnesbordet vid hans porträtt ligger hennes klippböcker med rubriker om premiärer, biljettryck, succéer och ordlekar.

– Jag har haft ett roligt liv. Var hade jag varit i dag i mitt revyliv utan dig, Kjell. Jag har mycket att tacka dig för, säger hon.

De pratade mycket om texter, revyer och idéer.

– Till slut sade jag att vi måste lägga på luren, för "jag är alldeles svett i öronen".

Revysorn skrev. Och var snabb inte bara på tangenterna utan också i formuleringskonsten. Från uppdragsgivarna kunde en beställning komma på kvällen som levererades följande morgon, har många vittnat om.

Och så var det en avgörande förmåga, säger man vid borden: Kjell Kraghe var suverän på att skriva sin text för just den person som skulle framföra den.

Alla gjorde sitt bästa.

– Vi hade inte bara roligt. Det var mycket nerver och mycket jobb också. Vi ville att det skulle bli bra.

ANNONS

På plats på Toro finns också en person med en speciell historia att berätta: Jan Berlin, son till Åke.

Nu närmar vi oss något som är nära förknippat med Kjell Kraghe. Åke Berlin var nämligen en av de fyra bröder som 1946 skrev Ålefeskarns Vals.

– De träffades ofta. En gång hemma hos Harry i Lysekil sade en av bröderna, det var nog Ragnar, att här ska ni få höra. Så sjöng han "de va en gång jä skulle ud å feske ål..."

– Där var början. Sedan turades de om att skriva.

Kjell Kraghe spelade in valsen 1975 och den har blivit något av en signatur för honom. Men han bad att få ändra texten som talar om att båten styr mot Kågen – en liten ö i Brofjorden, föga känd i övriga landet – till att styra mot vågen, berättar Jan Berlin.

Värmen stiger på Toro, inte bara på grund av ljusen.

– Vi växte upp några år ihop. Kjell jobbade på växelstationen i Jörlov som mina föräldrar skötte. Han var väl 14-15 år. Ibland passade han och mina morbröder mig och min syster. Då var det fullt hus hemma med ungdomar. Vi hade mycket roligt, berättar kusinbarnet Maj Eriksson och delar med sig av minnet av svedda hårstrån, när Kjells ljusa hår skulle lockas med locktång...

ANNONS

Uppfinningsrikedomen fanns med från början.

– Jag hade spelat B-kornett med Strömstads blåsorkester en månad. Då kom Kjell på att jag skulle komma fram som Louis Armstrong, berättar Bo Bäckerhult, en av Majs morbröder som delar de tidiga minnena när revysorn stod i början av sin bana.

– Han var stor, lyder en ordknapp men tydlig sammanfattning.

ANNONS