Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

1/2

Insiktsfullt porträtt av människan bakom ministern

Bibliotekarien Eva Bejhed tipsar om en biografi över en person med ett svårt uppdrag och i en svår tid: Christian Günther, Sveriges utrikesminister under andra världskriget.

Författare: Henrik Arnstad

Titel: Spelaren Christian Günther: Sverige under andra världskriget. En biografi

Förlag: Wahlström & Widstrand, 2006

Vem har idag hört talas om Christian Günther? Vem känner till honom och det avgörande inflytande han och hans regeringskolleger hade på Sveriges utrikespolitiska ställningstaganden under andra världskriget?

Henrik Arnstad har djupdykt i ämnet, det vill säga att han skrivit en populärhistorisk biografi över den man som var vår utrikesminister åren 1939-1945.

I elva år samlade han material, gjorde intervjuer och forskade. 2006 utkom Spelaren Christian Günther: Sverige under andra världskriget.

Uppdraget var att så långt möjligt hålla Sverige utanför kriget

Det har inte varit enkelt att avvägt och samtidigt humoristiskt och klarsynt redogöra för skeenden och personligheter.

Sverige hade en samlingsregering med Per Albin Hansson som regeringschef. Utrikesministerposten var oerhört betydelsefull. Uppdraget var att så långt möjligt hålla Sverige utanför kriget.

Christian Günther var mer av diplomat än politiker. Han gjorde vad han kunde för att ro uppdraget i hamn och man får säga att han lyckades. Lätt var det inte. En mängd mer och mindre kritiserade avtal slöts.

Christian Günther gjorde få anteckningar, han skrev inte dagbok. Det gjorde däremot Sven Grafström, som var hans underlydande på Utrikesdepartementet under den aktuella tiden. Och han var road, bitsk och mångordig. Till frukostarna med familjen brukade Sven Grafström högläsa ur sin dagbok, något som får Henrik Arnstad att misstänka att han inte sällan "skruvar till" sina redogörelser.

Christian Günther fick symbolisera och bära ansvaret för eftergiftspolitiken

Andra källor är intervjuer – bland annat med Christian Günthers anhöriga, med samtida politiker och regeringskolleger – dokumenterade avtal och överenskommelser.

Skräcken för en tysk invasion var påtaglig, en realitet. Christian Günther fick symbolisera och bära ansvaret för eftergiftspolitiken. Efter kriget fick han ta emot förakt och avsky, bära skulden, trots att han ingalunda var ensam om att driva "den svenska linjen".

Han dog, förgrämd och föraktad, så sent som 1966. Christian Günther blev aldrig folkkär, därtill var han alldeles för stram, för anonym. Han utförde sitt uppdrag – att hålla Sverige utanför kriget – och han gjorde det väl. Det krävdes ett lirkande, ett rävspelande och ett risktagande som nog stämde väl med hans spelaregenskaper.

Efteråt uttryckte både han själv och familjen att han skulle ha kunnat leva ett lyckligare liv som författare. Det förefaller troligt.

Nu blev det inte så.

Jag tycker att Henrik Arnstad har åstadkommit ett balanserat och insiktsfullt porträtt

En annan diplomat, författaren Gunnar Hägglöf, skriver att det låg något lätt förvånat över Christian Günther, som om han ständigt var häpen över att han hade den position han hade.

Jag tycker att Henrik Arnstad har åstadkommit ett balanserat och insiktsfullt porträtt av framför allt människan Christian Günther, hans "medspelare", de ställningstaganden han intog och de åtgärder han utförde – eller lät bli att utföra.

Läsaren får inblickar i och kunskaper om avgörande skeenden i en ödesmättad tid som inte alls är långt borta.