Hunden har avgjort människans utveckling

Ett foto från Första världskriget visar en sjukvårdshund och en fallen soldat ute i Ingenmansland. Mannen ligger på marken. Han ser inte ut att vara vid medvetande, men förmodligen lever han eftersom hunden ställt sig vid hans sida. Ur mannens ficka har den dragit fram ett bandage som den håller i munnen. Kanske är det signalen den ger till de tvåbenta sjukvårdarna.

Det finns en stillhet i bilden, men ändå går det att ana det kaos som råder, nervositeten och skräcken. Någon väljer just i det ögonblicket att lyfta en kamera och föreviga ögonblicken. Det är som om den okände fotografen vill förmedla den förundran han känner när han bevittnar hundens insats.

Människor som levt nära hundar har förmodligen aldrig tvivlat på att de har tankar och känslor...

Det här fotot tänkte jag på när jag läste Per Jensens bok, där han på ett intresseväckande sätt sammanfattar vad vi i dag vet om hunden. Människor som levt nära hundar har förmodligen aldrig tvivlat på att de har tankar och känslor, men inom vetenskapen sågs de länge som helt reflexstyrda djur. I dag är de flesta eniga om att de är tänkande och kännande varelser. Under de senaste åren har forskare kunnat bevisa att de har ett stort ordförråd, känsla för rättvisa och att de i likhet med oss kan känna skam. Framförallt har forskningen visat hur bra de är på att läsa av människor. De förefaller ibland känna oss bättre än vad vi själva gör.

Att det är den långa samvaron med människor som utvecklat denna förmåga råder det inga tvivel om. Många biologer menar att hunden varit helt avgörande för människans utveckling. Utan dem hade vi förmodligen fortfarande levt som små kringvandrande grupper av jägare och samlare. När vi började dela våra liv med vargättlingarna effektiviserades vår jakt, vilket i sin tur ledde till folkökning. Tusentals år senare när vi tämjde får och getter var hunden en inspirationskälla. Den bevisade ju att vilda djur kunde bli husdjur. I det här skedet blev också vallhunden viktig. Den skyddade djuren och vallade dem mellan olika betesmarker.

Människans och hundens samarbete verkar i alla tider ha förnyat sig och funnit nya former.

För hunden har det varit livsviktigt att den förstår oss, men det förefaller också som om det varit lika viktigt för oss att kunna tolka hundars signaler. Olika experiment har visat att till och med människor som inte umgås med hundar utan svårigheter kan avgöra vad olika skall betyder. Förklaringen kan vara att den som under vår förhistoria inte kände igen ett varningsskall löpte stor risk att bli ett rovdjurs byte.

Det är länge sedan de flesta av oss var jägare eller herdar. Men människans och hundens samarbete verkar i alla tider ha förnyat sig och funnit nya former; narkotikahundar, slädhundar, läshundar och nu senast coronahundar, för att nämna några exempel. Två arter som gjorda för varandra!

Lena Vallsten