"Hoppe kärring - här e bäck"

På lördag är det dags för andra upplagan av Iddefjordens stenhoggerfestival. Från Skriverøya har den tagit ett hopp över fjorden.

Svensk under titel är Hoppe kärring – här e bäck, ett kärnfullt uttryck lånat av Hildur, en av de stenhuggarhustrur som årets festivalutställning kretsar kring. Uppmaningen var Hildurs sätt att tackla livets svårigheter.

Kvinnorna sitter alla porträtterade på väggen i Folkets Hus, ofta i arbete. Hagar tvättar. Elida kör häst. Skanse-Mari stickar bohusstickning.

– Jag anade inte att så många här stickade åt Bohusstickningen, säger Karin Askberger och tittar på kvinnofiguren på det lilla träpodiet. Hon har en bohuskofta över Krokstrandskvinnornas absolut vanligaste plagg: städrocken, oftast med förkläde utanpå.

Men Ella-Stina Olausson, född och uppväxt i Krokstrand, har minnen av stickandet.

– Min moster stickade bohusstickning, berättar hon.

– Det var svårt, många färger och tunt garn.

Noga var det också. De färdiga koftorna såldes i Göteborgs fashionabla affärer som NK och Gillblads och landshövdingskan Emma Jacobsson, initiativtagare till stickningsarbetet, synade varje plagg. På väggen i Krokstrands Folkets Hus hänger dokumentation som visar hur en stickerska fått koftan tillbaka med uppmaning att repa upp och göra om halsringningen.

Framför scenen hänger en tvättlina med kvinnoplaggen, från höfthållare och korsett till förkläden från olika tidsepoker. På andra sidan salen finns resterna av en svart finkostym, använd, lagad och lappad till sista trasan. Ella-Stinas röda klänning, som hon en gång som liten flicka fick hämta hos Sofie på Posten i ett paket, finns där också. Den är fortfarande hel och vacker och sällskapar med en grön i crimplene från 60-talet.

Vi bänkar oss framför bioduken. Det är dags för förvisning av en splitter ny – och ändå gammal – film. I Krokstrands gömmor har kommit fram en kort film, inspelad av Krokstrandsbo som hade filmkamera redan på 50-talet. Den visar om än i splittrad form alla de olika momenten av arbetet med stenen. Med tillstånd från ägarens släkt har filmaren Astrid Askberger fått klippa om och ihop materialet och lägga till eget, som för in kvinnorna i historien. Det finns inte många professionella bilder på dem, de foton som Krokstrands lokalhistoriska studiecirkel har är oftast suddiga amatörbilder. Men de är med, liksom berättelserna, framförda av Aslög, nu 90+ och en av en av de porträtterade kvinnorna. Animatören Mathieu Thibaut har illustrerat i form av tecknade figurer, på hattinköpsrunda till exempel. Filmen blir en medelpunkt under lördagens festival, men skulle mycket väl också kunna ha ett liv långt efter 17 juni.

Vi ser inte bara stenhuggarna forma knotten, de stora lastbåtarna som fraktade ut sten och in tango utan får också höra om de tre Konsumbutikerna, om skivspelaren som expediterna hade på lagret och om handlaren som visade Disneyfilm i sitt stora skyltfönster.

Ella-Stina Olausson öppnar sitt medhavda kuvert och fram kommer ytterligare bilder från 40- och 50-tal. Krokstrands damfotbollslag till exempel, som lägger ytterligare dimensioner till utställningens tema och snabbt leder till försök att identifiera och minnas namn.

– Jag har känt mig som en arkeolog, säger Karin Askberger och visar lyckoskorna. Trasiga, slitna och illa medfarna har de hittats i trossbottnar, ibland enskilda skor, ibland par, ibland skor som en hel liten familj. Gissningen är att de lagts där för att bringa lycka, en liten hästsko fullbordar lyckosamlingen.

Marita Adamsson

marita.adamsson@stnb.se