Kollektivromanen Hem av Karin Erlandsson är en liten vacker bok som ligger fint i handen, lika tilltalande på utsidan som på insidan. Omslaget pryds av en beskuren oljemålning av Jonas Wilén, kallad Vägen hem. Författaren, som tidigare prisats bland annat för sina fantasyromaner för unga läsare, berättar här lågmält och ömsint om stora känslor ackompanjerade av dramatiska händelser i Ålands historia.
Vad innebär det att ideligen lämna hemmet bakom sig och inte veta om man kommer att återvända?
Läsaren får i tio olika kapitel möta lika många kvinnor och flickor från 800-talet till idag. Det är vikingakvinnan Lia vars förstfödde inte är som alla andra, änkan Berta som i början av 1800-talet gömmer sig undan svenska och ryska soldater tillsammans med sina tre barn, och det är Flör, döpt efter det franska språkets vackraste ord, som år 1945 väntar på att fadern ska släppas ur nazisternas fångläger. Sist ut är Carolin, som i vår tid av nya könsroller slits mellan familjelivet i land och arbetet som kallskänka ombord på ett av Viking Lines fartyg.
I bakgrunden mullrar krig och konflikter
Kanske låter det som en splittrad berättelse men effekten blir den motsatta. Författaren väver skickligt ihop de olika delarna vars gemensamma nämnare är Åland, havet och hemmet. Vi rör oss med självklarhet mellan Ålands olika öar och stränder, så som Jomala, Geta, Finström, Eckerö... Människorna står vid hemmastranden och spanar ut över havet, de omsluts av skärgårdsnaturen, den salta luften, av fartygens ständiga närvaro. Åland utgör en egen värld, full av historia, längtan och obrutna horisonter. Men världen runtomkring gör sig ständigt påmind, tränger sig på, spelar roll. I bakgrunden mullrar krig och konflikter. Vi får ta del av handelsresor, sjöbrott och Östersjökryssningar.
Ett stort tema i romanen är vad som händer när vissa ständigt far och andra ständigt blir kvar. Om att hantera frånvaron, saknaden och oron. Det gamla talesättet ”Havet ger och havet tar” är lika självklart för ålänningarna som för bohusläningarna som för allt kustfolk, genom alla tider. Bakom varje sjöman finns en sjömanshustru, och så vidare. Men perspektiven skiftar: Vad innebär det att ideligen lämna hemmet bakom sig och inte veta om man kommer att återvända? Hur hanterar man att ständigt kastas mellan två olika existenser och hur vet man att man själv och den andra är densamma när man möts igen som när man for?
Det går inte att diskutera Hem utan att slutligen nämna det enda föremålet som återkommer och finns med i varje kapitel: den släta gråa stenen med den vita cirkeln mitt på. En oval cirkel som ett ägg eller som ett öga, och som på sitt eget stillsamma vis kommer att få en avgörande betydelse för flera av människorna i romanen.
