Här sätts ljuset på Jack the Rippers mordoffer

När Jack London 1903 planerade att i ett socialt reportage beskriva hur människor i östra London levde varnade hans vänner honom. Men trots varningarna och vetskapen om de faror han kunde möta i slummen bytte han identitet, klädde sig slitna kläder och i ungdomligt övermod steg han rätt ner i ”infernot”. När han rörde sig i stadsdelen White­chapel befann han sig i kvarteren där fem kvinnor hösten 1888 fallit offer för Jack the Ripper.

Slentrianmässigt har kvinnorna beskrivits som prostituerade. Sanningen är att det inte finns några belägg för att tre av kvinnorna ägnade sig åt könshandel. Förklaringen till att offren gått till historien som ”bara prostituerade” är att de alla ansågs vara moraliskt lågt stående individer. Fyra av dem var vid sin död hemlösa och en hemlös kvinna var, enligt tidens moral, fallen.

Följer kvinnorna fram till mordet

I boken följer vi kvinnorna från det att de tar sina första steg fram tills de möter sin baneman. Genom att följa i deras fotspår får vi också ta del av hur kuskar, soldater, småbrukare, tenngjutare, låssmeder och husors liv såg ut. Fram träder en bild av en tid då industrialismen skapat rikedom, men också stor misär. Trångboddhet, hög barnadödlighet och ständig brist på pengar var för många en del av vardagen. De sociala skyddsnäten var bristfälliga och därför kunde sjukdomar, dödsfall och separationer leda till fullständiga katastrofer. Särskilt utsatta var kvinnor eftersom de var beroende av manligt beskydd. Den bistra verkligheten ledde till att folk, för att härda ut i misären, ofta hamnade i missbruk.

I likhet med de andra fyra som föll offer för mördaren var Elizabeth vid tiden för sin död alkoholiserad. Hon var född i ett småbrukarhem i Torslanda. I unga år blev hon piga i Göteborg. Efter att hon som ogift kvinna fött ett döfött barn fördes hennes namn in i polisens ”skamregister”, något som omöjliggjorde ett respektabelt arbete. I ett försök att börja om reste hon vid 22 års ålder till London, tog arbete som husa, gifte sig och drev sedan under några år ett kafé. När det gick i konkurs började det gå utför. När hon separerade från sin man hamnade hon i Whitechapel, där hon försökte överleva på sömnad, städning och bidrag från den svenska församlingen.

Kvinnorna lyfts fram i stället för mördaren

Och Jack the Ripper, den oåtkomlige och med tiden alltmer mytologiserade mördaren, ja, i boken får han inget större utrymme. Han är bara en bifigur. Det är kvinnorna som är viktiga. Det är de som levandegörs. Författaren låter dem bli de döttrar, hustrur, systrar, mödrar och älskande de en gång var.

Boken är välskriven. Författaren är en synnerligen god stilist och 1800-talets London gestaltas med stark närvarokänsla. Som läsare berörs man av hennes ambition att ge ”den lilla människan” upprättelse och offren ett ansikte.

Lena Vallsten