Filmrecension: Herr och fru Adelman

Riktigt varför den blivande fru Adelman egentligen faller för den blivande herr Adelman framstår, även efter att filmen är slut, som lite av ett mysterium. Deras första möte äger rum på en sjavig bar i 1970-talets Frankrike. Han är full och olycklig med sitt refuserade manus på bardisken, hon är storögt beundrande trots att han frågar vad hon heter nu igen var femte minut. I dag skulle vi kalla honom en mansplainande kulturman men den vackra, klipska och roliga Sarah är säker på sin sak: Detta är mannen i hennes liv.

Han är inte lika säker och tar snabbt upp saken med sin psykiater eftersom han tvivlar på sin potens tillsammans med en tjej som tycker att hans första kapitel innehåller för många adjektiv.

Men vem kan förklara l'amour – egentligen? Då är det desto enklare att bara luta sig tillbaka och svepas med av denna roliga, snygga och charmigt berättade film om ett äktenskap som åker berg- och dalbana genom nästan fyra decennier.

Victor kämpar på med sitt skrivande och med den idoga korrekturläsaren och inspirationskällan Sarah vid sin sida lyckas han slå igenom stort och till och med vinna det prestigefyllda Goncourt-priset. Paret får barn så småningom, med allt vad det innebär av besvikelser (jo, faktiskt) och själslig prövning. De går också igenom ett typiskt fyrtiotalistliv med ett fattigt men intellektuellt viktigt 70-tal, yuppieeran på 1980-talet med vräkig livsstil och kokain och ett 90-tal där äktenskapet och Victors karriär prövas rejält.

Regissören Nicolas Bedos, som också spelar Victor, skapar en visserligen mycket fransk berättelse, med skämt om Mitterrand och en otrolig tolerans för utomäktenskapliga affärer. Men vemodet, kärleken och åldrandet är alla universella ingredienser och tack vare Sarahs (spelad av den enormt karismatiska Doria Tillier) leende och rävar bakom öronen blir det aldrig tråkigt eller förutsägbart.

Miranda Sigander

TT