Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Rätt läsning på rätt plats. Bild: Jonas Eklund
Rätt läsning på rätt plats. Bild: Jonas Eklund

Fascinerad läsare samlar mod att följa stigen uppåt

Ulrika Björnram, skolbibliotekarie i Strömstad, läser Folket på Kieåsen och laddar för ett nytt toppförsök till den ensliga gården.

Nu ska vi drömma oss tillbaka till en tid då man med lätthet kunde passera över gränsen till Norge. Det är femtiotal och författaren Bror Ekström och hans hustru Bojan har sedan länge varit bergtagna av Norges fjällvärld. En solig dag på västkusten kommer de över en tidningsartikel som handlar om ”världens ensligaste gård” Kieåsen i närheten av Hardangervidda. Det som är speciellt med gården är att det inte finns några vägar dit utan folket som bor där får klättra på slingriga dramatiska stigar upp och ner för fjället.

Gården ligger nämligen på fjällkanten 600 meter rätt upp från fjorden. Både Bror och Bojan blir otroligt nyfikna på platsen och på folket som lever där. Det är snart semestertider och de bestämmer sig för att åka dit.

Det som är speciellt med gården är att det inte finns några vägar dit...

För oss som lider av svindel är läsningen om de första turerna upp på fjället minst sagt skrämmande. Bror beskriver skickligt hur fruktansvärt det kan kännas att balansera upp för fjällkanten på en brant stig som upplevs långt ifrån säker. När de kommer till en passage bestående av halvruttna stockar inkilade i berget över ett lodrätt stup med sisådär 300 meter ner till fjorden tar det stopp för Bror. Han avbryter men Bojan stegar vidare uppåt.

Det är också Bojan som något år senare mer eller mindre drar med sig Bror upp till gården. Och tur är väl det, detta blir nämligen början på en ny episod i deras liv och flertalet nya vänskaper.

Det här är ingen skönlitterär berättelse utan en reseskildring. Den består dels av de svindlande beskrivningarna av turerna upp till gården dels av skildringar om gårdsfolkets liv och öden. Texten är lättsam och flyter på ackompanjerad av suddiga svartvita bilder från resorna.

Numer finns det en bilväg upp till gården, men det är ju fusk!

Som av en händelse råkade jag själv befinna mig på en husbilstur i Norge när jag första gången läste boken. Jag hade lånat ett gäng böcker på bibliotekets geografiavdelning till resan och visste ingenting om varken Bror Ekström eller Kieåsen sedan tidigare. Historien var så fascinerande på något vis.

Vi hade egentligen ingen fast rutt på vår resa men var på väg mot Vestlandet så vi bestämde oss för att ta en tur till Kieåsen. Numer finns det en bilväg upp till gården, då det byggdes ett vattenkraftverk på sjuttiotalet, men det är ju fusk!

Vi snörade på oss vandringskängorna och letade oss fram längs med bergsfoten. Stigen var lika brant som det beskrivs i boken och höjdmetrarna tickade på snabbt när vi väl börjat klättra uppåt. När vi kom till de ökända stockarna (som visserligen har rustats upp) tog det stopp för mig, svindeln och stupet utför blev för mycket, Brors ord ekade i mitt huvud ”Inte ett enda steg mer uppåt för min del!”. Men sambon traskade vidare utan problem och tänkte väl precis som Bojan att ”Inget återtåg för min del”.

Som tur är står nog fjället kvar och någon gång öppnar gränserna igen.

Själv vände jag där och klättrade ner till bilen igen, tog en bit mat och funderade över om jag någonsin skulle våga mig upp till Kieåsen. Inte den här gången i alla fall tänkte jag, precis som Bror tänkte första gången han var på väg upp. Och inom mig hörde jag Bojans röst: ”Snälla du, det är klart att du måste dit upp. Lyckas du inte nästa sommar, får du göra ett nytt försök sommaren där på”. Och det var väl ungefär vad min sambo sa när han kom ner igen.

Men nästa sommar var året 2020 och då var det ju som vi alla vet bom stopp för nöjesturer till grannlandet. Som tur är står nog fjället kvar och någon gång öppnar gränserna igen. I väntan på det samlar jag mod.