Ett barn som ger och ger och får skuld tillbaka

Det hela börjar när Jenny är vuxen och precis har fått sina första egna barn. Det är något som börjar pocka på henne, när BVC-sköterskan frågar om hennes föräldrar kan avlasta, när hennes vänner verkar se just avlastningen från föräldrar som självklar och när hon upptäcker rivmärken på insidan av den spjälsäng som hon själv sov i när hon var liten.

Jenny har redan många år av terapi bakom sig men känner att hon är på väg in i en depression. Något som hon inte väntat sig nu när hon äntligen är där hon vill vara, med en egen familj full av trygghet och kärlek.

En uppväxt med föräldrar som helt saknar förmågan att visa känslor

Vi kastas tillbaka till sjuttiotalet när Jenny är liten och får därifrån följa hennes uppväxt genom decennierna fram till nutid. En uppväxt med föräldrar som helt saknar förmågan att visa känslor och att stötta, uppmuntra och ge kärlek till sitt barn.

Det här är en berättelse som verkligen känns, orden och bilderna förklarar sakligt för oss hur det är att vara ett ignorerat och oälskat barn. Situationen beskrivs som en obesvarad kärleksrelation där Jenny ger och ger och ger, men hon får ingenting annat än skuld tillbaka. Det enda som föräldrarna uppmuntrar henne till är att klara sig helt själv. Det mest plågsamma och det mest ofattbara hon utsätts för berättas inte rakt ut, det nämns bara i förbifarten mot slutet av berättelsen, och även om det bara nämns i förbifarten hugger det till ordentligt i mig som läsare, ytterligare ett lager av svek och mörker uppenbarar sig i historien.

...en fruktansvärd kedja av händelser, orsak och verkan

Boken är uppbyggd i korta kapitel med kärnfulla titlar som kort beskriver innehållet i varje händelse vi får ta del av, det kan vara titlar som Isolation, Biobesöket, Blod eller Besvärlig tonåring. Att läsa berättelsen är nästan som att själv sitta som en fluga på väggen inne i terapirummet, där Jenny rabblar fram utsnitten ur sitt liv, som tillsammans blir en fruktansvärd kedja av händelser, orsak och verkan.

Det här är en serieroman från 2014 skriven av Åsa Schagerström (före detta Grennvall). Boken är hennes nionde i ordningen. Senast kom hon ut med verket Urmodern, där text och bilder är broderade. Omslaget till Deras ryggar luktade så gott är även det en brodyr skapad av Schagerström, broderiet illustrerar både bokens titel och den känsla av ensamhet som genomsyrar hela romanen. Kanske har du aldrig läst en serieroman, kanske har du läst många, i vilket fall rekommenderar jag varmt den här känslosamma och sorgliga uppväxtskildringen.

Ulrika Björnram