Hon behandlar stora, existentiella frågor utifrån ett barnperspektiv. Själv säger Pija att hon vill vara en röst åt barnen och lyfta fram de barn som inte är precis som barn förväntas vara.
Det som skiljer denna bok från tidigare verk är att berättelsen handlar om ett kollektiv. Vanligtvis brukar Pija skriva om en karaktär. Kollektivet i fråga är två barngrupper vars namn är Vitvivan och Gullsippan.
Författaren har förvrängt de traditionella blomnamnen som är vanligt förekommande namn på förskoleavdelningar.
Grupperna håller till på en alptopp och styrs och uppfostras av Schäfen (som komiskt nog gestaltas som hund). Hon är auktoritär och inte speciellt rättvis, då Gullsipporna får uträtta tråkiga sysslor såsom att bära stenar, putsa stövlar och hänga tvätt. Vitvivorna däremot får bada, hoppa studsmatta och bara slappa.
En dag när Vitvivorna ska måla och inte Gullsipporna får vara med säger berättarrösten till Schäfen: ”Det är väl orättvist!”. Men Schäfen tycker om när det är orättvist. Planer börjar smidas och de tas även i bruk. Ska Schäfen märka något och hur kommer det att kännas att få prova på nya sysslor? Området som barnen vistas inom är omringat av ett streck.
Det är inte utrustat med vare sig stängsel eller taggtråd men ändå går barnen inte utanför eftersom Schäfen sagt att det är farligt. Tidigare har barnen trott och lyssnat på Schäfen men nu, när de börjat våga tänja på gränserna och reflektera över hur de har blivit behandlade, börjar det hända saker.
Denna bok liksom många av Lindenbaums böcker inger eftertanke både hos barn och vuxna. Reflektionerna kan nog dock vara olikartade och det skulle vara intressant att jämföra vuxna och barns tankar. Något som boken får mig att häpna över är barnens lydnad och acceptans av den vuxnes obegripliga och knepiga regler.
Men barn litar nog ofta på det den vuxna säger och troligtvis vill Pija här förmedla den vuxnes makt. Strecket som skiljer dem åt från omvärlden antar jag symboliserar barnens ofrihet, begränsning, nästan fångenskap som den vuxne skapat.
Sedan är det denna orättvisa mellan grupperna. Det väcker olustkänslor hos mig och jag funderar på varför barnen behandlas olika.
Jag tolkar att författaren vill lyfta fram och förmedla att barn ibland behandlas olika, att de vuxna kan agera fel och att det då är viktigt att våga säga ifrån. En mycket bra bok som passar utmärkt att utgå från om man vill diskutera orättvisor och makthierarkier.
Fakta: Vitvivan och Gullsippan
Författare: Pija Lindenbaum
Förlag: Lilla Piratförlaget
För barn cirka 3–6 år
