Amanda beskriver sig själv som en scenisk kör och som en massa saker den inte är: inte en orkester, inte en dansensemble, inte ett teatersällskap, inte traditionell kör. Däremot en brokig skara personer som rör sig mellan dessa uttrycksformer.
Rötterna finns i Chalmers Sångkör och de började växa i 80-talets början. Gruppen konstituerade sig på Amandadagen 1981. Sedan dess har en samling av vitt skilda personligheter – som musiker, skådespelare, läkare, lärare och systemanalytiker – hållit ihop, utvecklats och blivit ett begrepp i kulturvärlden.
Ensemblen vill beröra och beröras, skriver den, och beskriver hur en föreställning kan gestalta sig: ”I någon sorts symbios som aldrig sviktar, inte ens för en sekund, går de från hummande ljuva toner till grimaserande skrik, de stampar, skakar, trummar, allt i ett välordnat kaos som är mycket njutbart även för ögat.”
Framträdandet på Vitlycke beskriver Amanda så här: ”Vi i Sångensemblen Amanda vill med vårt besök i Vitlycke få publiken att känna kylan och mörkret men också få syn på det som gör oss till varandras värmande gemenskap. Vad är det? En jacka som hängs på en huttrande främlings axlar? Att gå tillsammans in i något okänt? En klang av röster som får solen att gå upp igen? Vi vill besjäla och besjunga vintern, mörkret, ljuset och människorna som lever däri.”
