Sven Henriksson föddes på Ellös och började 1944 på Hugo Hallgrens konservfabrik, som förutom havsprodukter också lade in grönsaker. Fabriken hade kontraktsodlare på Orust och eget tröskverk för ärtor. Folk åt sill och Sven minns att man till KF levererade 80000 burkar i veckan.
När pappan blev chef för Sjömärkets konservfabrik på Malmön började Sven där och minns gamla och nya falsmaskiner. Vid ett tillfälle hade man fått en snabb maskin från Bergmans verkstad. Falsarna hölls med pekfingret innan det startade.
Sven minns: En gång fick en falsare som hette Rune Jacobsson in handen i maskin, handen blev svårt sargad och jag körde honom till sjukhuset i Lysekil. När doktor Olofsson såg handen sa han att den fingern får vi kapa av. Jag och Rune protesterade och hävdade att utan pekfinger går det inte att falsa. Doktorn sydde i stället ihop och veckan efter var falsningen igång igen. 1959 lades fabriken ner och sista tiden var Sven chef.
Konservfabriken kom till för att ge stenhuggarfruarna arbete och nedläggningen blev ett slag för den lilla ön. Till och med kyrkoherde Herder Rhedin engagerade sej och hans upprop vid högmässan väckte stor uppmärksamhet. Bönen finns i tryck hos Sven och har en hel del material om denna fabrik. Sven tittade sedan på jobb i Skåne och Borås men fortsatte på Abba i Bohuslän.
Därefter flyttade familjen till Strömstad och Sunnans fabrik som var Sveriges största inläggare av räkor. Merparten av räkorna skalades för hand men Sunnan köpte an maskin från USA som kom nerpackad i stora trälådor. Sven körde in maskinen och gjorde effektivitetsförbättringar som var så bra att USA-firman använde dessa i sina nya maskiner. När råvaran sinade satsade Sunnan på sparris och svamp samt risotto.
Sunnans ägare beslöt satsa på bygget av en fabrik i Chile, intill rika fiskevatten i Stilla Havet. Sunnan skickade ner maskiner och man köpte två fiskebåtar Jane och Singö från Grundsund som skulle fiska. Allt kom att funka i ett land med många lagar och paragrafer. Enda misstaget var att arbetsborden från Sverige var för höga för de kortväxta chilenska kvinnorna men det löste sig, minns Sven. Även här kunde räkfångsterna minska och då trålade båtarna havskräfta. En resa kunde ge 30 ton. – Men det är inte kräftor av den typ vi har här uppe, säger Sven. Stilla havskräftorna hade liten kropp där köttet fanns, 90 procent var mycket långa ben och klor, likt en spindelkrabba.
Efter tjänsten i Chile startade Sven räkskalningsfabriker i USA och Danmark innan han återvände till Bohuslän och Bohusräkor på Hovenäset och sedan Abba. Där var han med att ta fram den första maskinen som fyllde och vägde sill i glas. En av hans effektiviseringar gav honom en belöning på 174000 kronor.
Hans ännu goda fysik tror Sven har att göra med att han i många år spelade fotboll. Han slutade först när resor och träning inkräktade för mycket på familjelivet. Sven minns: En match spelade vid mot Slättens IK vars center Nisse Persson var tung, hård och lite ojust. Jag tacklade honom en i närkamp och Nisse föll raklång i planen som var lervälling. Han reste sig upp och jagade mig sedan runt planen tills domaren ingrep.
Idag är motionen dagliga promenader med hunden samt varje vecka simning i Tumlarens badhus
