Det var i slutet av december som de gamla telefonledningarna tog ner på Svartejan. Det krävdes en båt, som i gamla dar, att transportera stockar på Idefjorden.
På bara berget sattes stolparna fast med dubbla järn och på mjukare marker grävdes ett djupt hål där rejäla stenar fick hålla stolpen upprätt. Ibland behövdes en staglina att fästas i en bergdubb, en metallögla, som vi fortfarande kan upptäcka.
Landskapet har nu förändrats både i skog och längs vägarna. Ledningsröjningarna växer igen och inga vakande rovfåglar sitter på stolparna och spejar efter dagens skrovmål.
En ny epok med internettorn och nergrävd fiber är här, för att stanna.
Då, i den gångna tiden, kunde en liten tös som knappt talade rent men klarade att lyfta upp telefonluren ringa. ”Ebba i Negård” i Näsinge svarade i växeln som var stationerad i hennes och familjens hem. Inget telefonnummer var nödvändigt, för tösen blev kopplad till sin mormor, precis som hon sagt!
Och det gick faktiskt bra att dela ett telefonabonnemang; A och B. Fast det var bara en abonnent i taget som kunde använda linjen.
