Med knåp och knep knyter Nina ihop alla sina knutar

På Buktegatan i Strömstad drev farfar Hans och pappa Owe ”I Hanssons skeppshandel”. Snett över gatan låg det hus som fungerade som lager – idag är det Nina Naess hem.

– Farfar köpte huset 1934, berättar Nina. Nu bor jag på nedre botten och min bror har övervåningen.

Nina, döpt Christina men alltid kallad Nina, växte i princip upp i familjens skeppshandel.

– Jag och pappa, vi var som en. Jag var alltid med pappa och farfar. Det fanns hur mycket jobb som helst för mig att pyssla med i skeppshandeln – om jag ville. Jag var inte tvungen att hjälpa till men det var så roligt att vara med dem.

Efter att en hel sommar ha splitsat linor till fiskebåtar lyckades Nina tjäna ihop tillräckligt med pengar för att köpa ett par jeans. Hon var tio år och hade sparat varenda krona.

– Det var mitt livs första par, säger hon med ett leende. Jag var så stolt och speglade mig i alla skyltfönster.

Duktig redan som barn

Utöver att lära sig splitsa linor lärde sig Nina, av pappa och farfar, även att knyta knopar.

– Jag var väldigt duktig redan som liten.

Nina skrattar när hon lägger till:

– Jag var så duktig att jag under hela ettan fick knyta min klasskompis skor.

Knopintresset kom därefter att hålla i sig och 1999 blev Nina, som i dag driver företaget Knop & Knåp, certifierad knopmakare.

– Jag skrev ett brev till organisationen Guild of Knot Tyers i England, berättar hon. De bad mig skicka bilder på grejer jag gjort, för bedömning. Sedan blev jag godkänd! Tänk att få ett erkännande för det man har som hobby. Det var det som gjorde att jag började sälja mina saker – och jag kom på att jag kunde höra av mig till museer.

Bland de kunder Nina levererar sina produkter till finns bland annat Vasamuseet, Ostindiefararen Götheborg och Kalmar Sjöfartsmuseum.

– I början gjorde jag mest nyckelringar, förklarar hon. Men nu gör jag allt som kan göras med rep.

Ensam i hela landet

Nina skrattar återigen när hon konstaterar att hon är lite udda, men att det är en fördel ur marknadsföringssyfte.

– Det finns inte några fler i Sverige som mig. Folk kommer hit och knackar på – det är jättekul!

Hon visar upp lampskärmar, örhängen, duktyngder – en bod på innergården är fylld med rep och ihopknåpat knophantverk. Gladast blir Nina över spännande specialbeställningar.

– Allt nytt är roligt! Vet jag inte hur man gör så lär jag mig. En gång fick jag en förfrågan från en kvinna, syster till en sjöman, som undrade om jag hade gjort en begravningsurna någon gång. Jag svarade ”nej, men det ska vi nog kunna fixa”. Jag åkte till begravningsbyrån och frågade hur en urna skulle se ut. Kvinnan som beställde urnan ringde sedan och grät, hon var så glad. Efter det har jag gjort några till, bland annat till begravningsbyrån här i stan – och så gjorde jag varsin till mig och mamma.

Runt Ninas hals hänger en guldkedja med ett antal berlocker, i mitten dinglar kärleksknopen. På ena handen har hon en ring föreställande samma knop. Knopar har blivit det Ninas liv kretsar kring, men hon är även utbildad lärare och har alltid haft andra jobb vid sidan av.

– Jag har hållit på i alla år och knutit knopar, konstaterar hon. Det har alltid följt med, ända sedan jag knöt skolkamratens skor. Man blir helt fast! Och jag är fullproppad av idéer.

Efter en kort paus lägger Nina med ett leende till:

– Jag kan inte sitta och se på tv utan att pyssla med något samtidigt. En kompis brukar sticka och virka – jag knyter knopar. Servettringar till exempel kan man göra utan att behöva titta ner, det är bra om det går någon spännande film. Jag undrar hur många servettringar jag gjort genom åren…

Ville bli sjökapten

Som tonåring var dock Ninas dröm att bli sjökapten.

– Fast på den tiden fanns det inte några fruntimmer på sjön, förklarar hon. Mina föräldrar sa nej, det var för farligt.

Men drömmen levde på något vis kvar. Och inspirerad av pappa Owe, som när han var 50 år förverkligade sin dröm att pilot, bestämde sig Nina när hon själv fyllt 50 för att söka in till Chalmers. Målet var att ta styrmansexamen.

– Det var tack vare pappa jag gjorde det. Jag hade inte kunnat tänka mig annars att göra något sådant vid 50. Det var tio killar och jag. Det var så roligt. Och jag klarade det! Fast då hade jag ingen lust längre att gå på sjön – jag ville bara bevisa för mig själv att jag kunde klara av det.

Lina Norman

livsstil@gp.se