Några tänker alldeles särskilt på grisar – de personliga och individuella grisar med vitt skilda uttryck, personligheter och sysselsättningar som blev keramikern Arne Öhnells speciella signum.
Andra ser för sig sinnrika, komplicerade maskiner av tunna trådar och små hjul, som kunde växa i allt mer förgrenade konstruktioner, oändligt fascinerande att försöka följa. "Meningslösa maskiner" kallade han dem – en beteckning som bara den kan locka till filosofiska funderingar om vad som egentligen skapar mening och vad som inte gör det.
Arne har under senare år visat mig några av dessa konstruktioner, både i ateljén på Sydkoster – granne med huset där hans berömde morbror Inge Schiöler bodde – och i den på Fredrikshaldsvägen. Med stor noggrannhet och påtaglig fascination följde han kraftens rörelse som fortplantade sig genom vad som såg ut som ett virrvarr av trådar, men som visade sig vara väl genomtänkt för att fungera. Maskinerna drev ingenting, utförde inget egentligt arbete - men de hade sin egen mening.
Själv var Arne också en drivkraft i ett vittförgrenat nät. När jag talar med sådana som delat upplevelser med honom växer bilden fram av en person som gärna och ofta gjorde halt på sina cykelturer med hunden för att prata en stund och som förmådde knyta samman olika personer i sin omgivning.
Fotografen Uno Karlsson introducerades till konstnärsbyn Vevring på norska Vestlandet av Arne Öhnell och har sedan dess varit en trägen utställare och besökare där. Han talar om Arne som ett nav, kring vilket många och mycket rörde sig, en person som bringade andra i kontakt med varandra.
När det för ett par år sedan kom en biografisk film om Inge Schiöler fick vi se hur Arne Öhnell redan som tvååring nådde in till en människa och påverkade honom. Inge Schiöler satt isolerad på mentalsjukhus och hade lagt undan penna och penslar, men efter ett möte med den tvåårige systersonen lossnade något. Han började teckna igen.
Även Arne Öhnell målade och tecknade, men han fann sitt eget uttryck i andra material än morbroderns.
Idéerna och tankarna var många. Mötte man Arne i trakterna av Lokstallet kunde man lätt bli stående både länge och väl för att höra honom tala om husets möjligheter och hur han skissat på utbyggnadsförslag, för att bara ta ett exempel.
Han använde sina ord också på andra sätt och hade bland annat ett förflutet som journalist på Strömstads Tidning – en erfarenhet som givit honom ett rikt förråd av lokal kunskap och fantastiska berättelser.
Det handlar inte bara om Strömstad utan i hög grad också om Koster, Arne Öhnell har delat sin tid mellan Sydkoster och Strömstad och var in i det sista aktiv som redaktör för publikationen Kosterbladet.
För den som minns mannen med hund och cykel ligger kanske tanken på bilar ett stycke bort, men Arne Öhnell förknippas icke desto mindre också i hög grad med bilar. Och inte vilka bilar som helst utan specifikt Citroên.
– Särskilt modellen 2CV, säger silversmeden Ulf Trolle-Lindgren, som inte bara delar sysselsättningen som konstnär med Arne Öhnell utan också just bilintresset.
– Han hade två, men de var mest sommarbilar. Han hade en annan som bruksbil.
