Svetten lackar och magen vänder sig ut och in. Jag kramar toaletten och undrar om jag är färdig nu? Var detta sista hiven eller kommer det fortsätta?
På en liten toalett i en stuga i fjällen, där slog magsjukan till. Mitt i familjesemestern som bjöd på flera dagars solsken i skidbacken veckan innan påsk. Tre av sex familjemedlemmar åkte på´t.
Det började med att brorsonen klagade över magknip under kvällen. Alla avfärdade det som för mycket godisätande. Men under senkvällen började även min mage att rulla och jag tänkte då att jag kanske ätit för mycket pasta? Icke.
När hela kroppen kändes som en urvriden trasa fram på småtimmarna var det bara att inse att resterande skidsemester var förverkad. Det var också under småtimmarna som det var näste mans tur. Svägerskan meddelade med hastiga steg genom stugan: ”Jag måste spy”. Varsågod, svarade jag med handen utsträckt mot toaletten, själv satt jag i fosterställning på soffan. Varje gång jag lade mig ner kom illamåendet krypande.
Det blev ingen direkt sömn den natten för någon av oss.
Men tre familjemedlemmar gick skonade ur magsjukehärvan. Den minsta, min brorsdotter, deklarerade glatt att hon minsannemig aldrig blir magsjuk. ”Kul för dig” tänkte jag surt under morgontimmarna och försökte pilla i mig ett smörgåsrån. Det kom snart upp igen.
I frustration halsade jag ett stort glas vatten. Inte heller det fick jag behålla. ”En matsked vatten var femte minut”, det rådet har jag tidigare fått från en sjuksköterska. Men hur lätt är det att följa när hela kroppen knastrar som Saharaöknen och magen ekar tom.
Samtidigt kan det poängteras att det finns värre sammanhang att bli magsjuk på än en fjällenresa. Nyligen rapporterade Strömstads Tidning om magsjuka på förlossningen på Näl där mammor isolerades och hur en nybliven pappa skickades hem.
I det ljuset blir en förstörd skidsemester genast småpotatis – om man nu ska envisas med att hitta ljusglimtar.
Men det blir i varje fall en semester för familjen Haagens historieböcker. Vi bygger familjeminnen genom spya och diarré.
Jag har tidigare skrivit om hur blåbärssoppa löser de flesta problem. Så även denna gång. Hemresan, en dag senare, gick bättre än förväntat. Det blev till att andas i fyrkant under den dryga sex timmar långa bilfärden. Som tur är brukar ju magsjuka vara en hastig historia. En skärseldsnatt och sedan är det över, även om man kan behöva några dagars vila för återhämtning och hindra smittspridning.
Trots sjukdomsbilden hanns det ändå med en riktigt fin dag i backen med två små syskonbarn som fick lära sig att åka skidor för första gången. Barns övernaturliga förmåga att lära sig nya saker slår mig med häpnad varje gång. Den varma dagen och (dessvärre) lite mosiga backen i Kläppen gjorde att nybörjarna inte heller kunde komma upp i några vansinneshastigheter.
Faster hade därför bara hjärtat i halsgropen ett par gånger, majoriteten i ankarliften, när den minsta började speja upp mot grantopparna istället för att hålla ögonen på skidorna och snudd på fällde oss båda.
Så betyget i det stora hela – tre av fem stjärnor.
Men nästa år siktar vi på att bygga bättre familjeminnen.
