Det finns en särskild plats i helvetet för människor som ägnar sig åt att hota och förfölja politiker vars uttalanden eller ideologi de inte håller med om. I en tid när samhälleligt ansvarstagande och engagemang blir allt mer sällsynt, när såväl politiska partier som civilsamhälle och föreningsliv kämpar för att rekrytera medlemmar och frivilliga borde det finnas en insikt om att att vi bör visa respekt för de individer som faktiskt inte bara tycker, utan faktiskt gör.
Det betyder inte att vi behöver gilla vare sig åsikter eller beslut som fattas i politiska församlingar. Däremot att det är viktigt att skilja på sak och person. Att höja rösten och ifrågasätta makten är en demokratisk rättighet. Att kasta invektiv, mordhota eller skicka bajspost till politiker är det däremot inte.
Nyligen dömde Västmanlands tingsrätt en man som postat hotfulla inlägg och kommentarer på plattformen X (tidigare Twitter) till villkorlig dom. Mannen har bland annat postat en bild på Stockholmspolitikern Jan Jönsson (L) klädd som dragqueen och skrivit ”häng pedofilerna”.
Ungefär samtidigt som Jan Jönsson-domen meddelades tog moderaten Mikael Johansson ett tårfyllt farväl till rollen som ordförande i Region Kronoberg. Johansson har fattat sitt beslut om att avgå efter att hot riktats mot honom vid flera tillfällen i samband med politiska beslut. Han är långt ifrån ensam om att vara utsatt. I Kristinehamn har kommunalrådet Anne-Marie Wallouch (V) fått hotbrev med bajs i sin brevlåda. I Karlskrona har socialdemokraten Elina Gustafsson (S) fått ta emot hat och trakasserier via sms, telefonsamtal, brev och kommentarer på sociala medier. Till exempel.
Enligt Politikernas trygghetsundersökning (PTU) som görs av Brå, Brottsförebyggande rådet, har nästan en av tre politiker i kommuner, regioner och riksdag utsatts för trakasserier, hot och våld i egenskap av förtroendevalda. Dessutom har tre procent av deras anhöriga drabbats. En aktuell studie som Högskolan i Halmstad gjort på uppdrag av SKR, Sveriges kommuner och regioner, i samarbete med Valmyndigheten visar att situationen är ännu värre om man bara utgår från situationen på lokal nivå. Enligt studien, där 6 000 politikers upplevelser samlats, uppger 43 procent av kommunpolitikerna att de drabbats och de allra flesta upplever att de hot som förtroendevalda tvingas ta emot är ett hot mot demokratin.
Så sent som 2020 skärptes straffen för hot och trakasserier mot förtroendevalda politiker. Det är naturligtvis bra. Samtidigt är dessa brott inte sällan svåra att bevisa och lagföra eftersom många påhopp sker anonymt via mail, trollkonton i sociala medier eller brev utan avsändare. Att gå vägen via rättssystemet fungerar alltså bara ibland. När någon blir dömd, som i fallet med Jan Jönsson, är det utmärkt. Dock behövs det betydligt mer för att få sätta stopp och minska våra förtroendevaldas utsatthet på allvar. Det behövs civilkurage och nolltolerans. Att människor säger ifrån och markerar direkt när folk i deras närhet ägnar sig åt personliga påhopp och aggressiva utfall mot politiker. På gatan, i fikarum, och i sociala medier. Annars riskerar vi att hamna i ett läge där få, om ens någon, tycker det är värt priset att engagera sig för ett välfungerande samhälle för oss alla.
